Tårar mest hela dan

Det var en jobbig dag igår. Sandra var så trött så hon grät så fort hon såg oss, och sen grät hon för att det kom ”dumma tårar” och att trösta är ju inte det lättaste alla gånger. Sandra klarar visserligen att få tröst, om det är på hennes villkor, men när tröttheten är så här stor, så hjälper det inte så bra. Att trösta triggar igång ännu fler tårar och leder till storgråt utan slut.

Igår behövde hon mest vara ifred, för att få tillbaka orken. Sen går det ju inte att lämna henne själv, så vi hade jämt att göra att försöka vara tillräckligt nära utan att störa för mycket. Osynlig hjälp är den bästa, och ju tröttare och skörare damen är desto mer stör vi, och desto mer hjälp behöver hon. Låter väl logiskt och plättlätt?! ;)

Hur gör man då? Ja… säg det. Det är inte så mycket annat att göra än att försöka ta sig igenom dagen. Såna dagar tar ju slut, som väl är, och det hjälper bara att vila så gott det går. Vi är glada att Sandra faktiskt kan vila/ta det lugnt nu, för det har hon inte alltid kunnat. När hon var liten körde hon på tills hon stupade och bara låg och kräktes i ett dygn.

Det är iaf skönt att vi är två här hemma, som kan turas om. Så det gick rätt bra, faktiskt och jag kom t.o.m. iväg till frissan som planerat. Men till kvällen fick vi tänka om. Det blev i stort sett bara tandborstning och omstoppning kvar av kvällsrutinerna när vi hade skalat bort alla måsten vi kunde skala bort, och några till. Hon orkade inte ens peta i sig lite mat.

Tyvärr har hon såna förväntningar att hon har svårt att sova, så nu sitter jag här och väntar på att hon ska komma till ro igen. Förhoppningsvis innan det blir morgon… Det vore ju jättetråkigt om hon inte orkade iväg idag, så som hon längtar.

Jag önskar er en fin fredag (när den börjar om några timmar) och helg. Hörrni, imorrn är det redan mars!

.