Vardagslängtan

Sandra vaknade ungefär när jag publicerade gårdagens inlägg, och hon var rätt okay, faktiskt. Skör är hon, och tröttheten kommer blixtsnabbt, men hon var inte sjuk och det var ju skönt på alla sätt och vis. Tröttheten är vi ju beredda på.

Vi klarade gårdagen utan utbrott, men ställde inga större krav heller. Vi tog det väldigt lugnt, och låsningar blev det ju förstås när det var krav vi inte kunde undvika.

Jag fick migränkänningar och det var väl ganska givet, men tabletterna har hjälpt än så länge och då är man ju nöjd. Vila skulle förstås inte göra ont, men förhoppningsvis på måndag då…

Idag ska Jane och jag till korttids och kolla så allt är klart inför DV-starten, och så fort vi får klartecken med 100% säkerhet så ska jag sätta upp det på Sandras schema. Hon behöver det nu.

Liten Sandra

Tack för fina och peppande kommentarer jag fick efter gårdagens inlägg (mest på fb). Nu är det ju inte så att jag går omkring och har dåligt samvete, jag vet att det är mänskligt att inte orka göra rätt varje sekund. Men det är aldrig Sandras fel, och det är det jag inte tycker är okay, oavsett hur mänskligt det är. Sandra är oskyldig, men drabbas ändå.

Jag måste orka. Det är bara så.

Sen att jag inte gör det, det är ju okay. Men det känns inte bra när det drabbar Sandra som redan innan mår dåligt av att inte orka med sig själv.

En del tror att man är omänsklig, och har världens tålamod jämt. Så är det inte. Jag vill nog få fram det också, lite. Att det kan vara skitjobbigt och att man har lust att slänga ut ungen och låsa dörren när man inte har en gnutta ork kvar. Men det enda valet man har är att bita ihop och orka lite till.

Nu har man ju en spärr, och en enorm kärlek, som gör att man inte slänger ut ungen och låser dörren, förstås. Det är ”bara” en känsla av tappad ork och det jag känner och tänker märker ju som tur är inte Sandra. Men hon märker att jag blir arg på henne och det får jag ju inte bli. Hon har faktiskt inte gjort nåt, utan det är vi runt henne har ställt för höga krav.

Det är inte okay nånstans, hur mänskligt det än är. Att det händer är som det är, men skulle jag tycka det var okay så skulle det vara illa. Så att få dåligt samvete är nog ganska sunt så länge man inte går omkring och låter det ta över.

Jag är alltid noga med att det ska kännas bra för Sandra innan hon somnar för kvällen, och när hon satt i mitt knä i förrgår kväll kändes det bättre för mig med.

Nåja, det beror ju mest på att vi alla är trötta och behöver få ordning på rutiner och ledigheter. Och det får vi ju snart J

Lilla jag

Jag önskar er en fin dag!

.