Tema – Samarbete – Olika, lika viktiga, kunskaper

Jag minns den första skolan Sandra gick i, där det inte var anpassat och där Sandra mådde så dåligt att vi tillslut fick byta skola. En av alla gånger jag hade diskussioner med läraren sa hon ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om” Det slutade med att jag sa åt henne att hon hade samarbetssvårigheter.

När vi sen bytte skola så fanns det ett mycket gott samarbete mellan hemmet och skolan. Vi ringde till varandra och löste eventuella problem tillsammans, direkt när dom uppstod. Det gjorde att det väldigt sällan, eller aldrig faktiskt, hann bli några större problem. Sandra hann aldrig börja må dåligt när det var nåt som behövde ändras.

I den nya skolan förstod dom att det inte var fel på deras sätt att jobba (eller vårt sätt att göra hemma) utan att det bara var fel för Sandra. Och att vi måste hitta rätt sätt tillsammans om hon skulle må bra. Att det krävs egna sätt, och finns olika rätt, för varje individ.

I första skolan tog dom allt som inte funkade som personlig kritik, vilket resulterade i att dom inte erkände när det inte funkade utan försökte bevisa att deras sätt var bra och att Sandra klarade mer än hon gjorde. Vilket i sin tur resulterade i att Sandra kraschade.

Sandra har filmer från skoltiden, både den första skolan och den vi sen bytte till. Man ser så tydligt vem som ska anpassa sig till vem i dom olika skolorna.

När jag ser filmen från första skolan (inspelad av spec.pedagog från Autismcentrum) då Sandra skriker väldigt mycket, så undrar jag vad orsaken är att ingen förstod. För jag känner ju Sandra så väl nu, att jag tycker det är uppenbart vad som felar.

Men då, när Sandra just hade fått sin diagnos, förstod jag inte. Jag kunde inte autismen tillräckligt, och kände inte Sandra heller. Inte ”den autistiska biten” i henne alltså. Men specialpedagogen från Autismcentrum bör ju ha kunnat autism. Inte ens hon förstod orsaken till Sandras mående, och kunde inte hjälpa oss. Och i skolan jobbade dom vidare, på sitt sätt, som dom alltid gjort och som funkade för ”alla andra”

Varför var det ingen som frågade oss föräldrar, kan jag undra lite. Skolan, Autismcentrum och vi föräldrar skulle tillsammans kunnat hitta orsakerna med allas olika erfarenheter. Vi skulle behövt lyssna på pedagogens (förmodade) kunskaper om autism, skolans kunskaper om deras verksamhet och Sandra i skolan och våra kunskaper om Sandra hemma. Då hade vi kunnat hjälpa henne att må bra.

Samarbete mellan hem och skola (och ev. andra inblandade parter) är A och O om det ska fungera. Jag skulle nog påstå att samarbete, rätt tänk och personkännedom är viktigare än specialutbildning.

*Autismcentrum finns inte kvar utan vi är hänvisade till Habiliteringsverksamheten sen många år tillbaks. Dom kan inte heller samarbeta, och jag tror inte det finns tillräckliga kunskaper om autism där. Vi har klarat oss bättre utan den ”hjälpen” i alla år.

Mer om samarbete på Neurobloggarna under veckan. Gilla sidan och hjälp oss sprida både den och intressanta inlägg. Mitt t.ex. ;) Tack för hjälpen!

Jag återkommer med ett vanligt inlägg så snart jag hinner, idag är det iaf korttids. Må så gott!

.