Tema – Anpassning – Att se individen

Den här veckan har Neurobloggarna tema om anpassning. Vill ni läsa mitt vanliga inlägg så scrollar ni vidare. Gå in HÄR och läs andra temabidrag under veckan, gilla och sprid sidan. Det går bra att lämna bidrag som meddelande till oss också.

När jag ser en film från Sandras förra skola (en bra särskola för dom flesta, men kunskap och förståelse om autism saknades) så ser jag hur viktigt det är att bli sedd och lyssnad på.

Att Sandra räknar till tio, betyder inte att hon förstår antalet och faktiskt kan räkna till tio, på riktigt. Det är över tio år sen, och hon räknar precis på samma sätt fortfarande. Hon har lärt sig ramsan.

När en lärare står bredvid Sandra, på gymnastiken, och peppar (hetsar) henne att klättra upp i en ribbstol ”Upp med foten då! Ta upp foten! Klättra upp då! Sandra, ta upp foten då!” så betyder det inte att Sandra vågar, vill eller ens klarar att klättra där. Hon kan fortfarande inte klättra i en ribbstol, och har t.o.m. mycket svårt att gå i trappor.

När dom dansar ringdans med alla andra elever och lärare, hög musik och tillhörande rörelser, och Sandra skrattar hysteriskt så betyder det inte att hon tycker det är roligt, utan att hon har panik och helst vill därifrån. Ingen såg att hon samtidigt bet sig i handen så fort hon kom åt den.

När läraren säger ”Sätt på dig mössan” och Sandra skriker ”Vill inte ha vantar” och läraren svarar med ”Mössan!” om och om igen tills Sandra får ett utbrott över vantarna, så lyssnar man inte, och man förstår inte att Sandra inte kan byta tänk, utan måste få svar om vantarna först, innan hon kan börja fundera på den där mössan.

Man agerar som man har lärt sig. Som det står i boken att man ska agera mot ”trotsiga barn” utan att se individen. Utan att förstå att det är bättre att lyssna, och få eleven att växa, må bra och fungera.

Om man ser eleven, och jobbar ”där eleven är” så kanske det finns en möjlighet för eleven att så småningom lära sig räkna eller klättra i ribbstolen. Om man löser problemet med vantarna först, så går det lättare att sätta på sig mössan sen. Och man måste ju inte tycka att ringdans är roligt bara för att alla andra tycker det.

Jag har ett typexempel, också från förra skolan, men som inte är med på filmen. Där man gör så som man gör med ”vanliga barn” men där man har missat ”autismtänket” (Jag har nog berättat det för länge sen, men tar det igen)

Varje gång dom gick på utflykt och korsade en väg (en nästan otrafikerad väg) så stannade dom vid trottoarkanten, tittade åt båda hållen och sa ”Ingen bil där, ingen bil där, nu går vi”

Alltså, jag klandrar ingen. Vanliga sjuåringar ser ju om det kommer bilar och förstår varför man stannar och kollar innan man går över… Men har man autism så behöver man få förklarat på rätt sätt. Det är så viktigt att den som lär ut kan se om den som ska lära sig förstår.

Det tog oss flera år att jobba bort ett ganska farligt beteende Sandra lärde sig av det där. För varje gång vi kom till en trottoarkant så stannade hon, sa ”Ingen bil där, ingen bil där, nu gå” och sen knatade hon ut i gatan, oavsett om det fanns bilar eller inte. Hon hade ju inte alls förstått det där, utan bara lärt sig ramsan.

Vi gick till affären en gång, och en släkting följde med. När Sandra stannade och läste sin ramsa så tyckte släktingen att Sandra var så duktig i trafiken… Sandra läste en ramsa och tittade oftare på sina egna skor än efter bilar, och hon skulle fortfarande kunna kliva rakt ut framför en långtradare på en motorväg utan att förstå faran.

Bildkälla - Amatörfotografen på Facebook

.