Tema - Utredning

Den här veckan har ju några av oss npf-bloggare tema om utredning. Som jag skrev igår så har jag inte så mycket att komma med, men lite ska jag väl få ihop idag, och några länkar dyker säkert upp under veckan.

Förra temat vi hade var ju assistans, och där hade jag så mycket att det knappt blev något annat skrivet på hela veckan. Så kommer det inte bli den här gången, och så är det ju. Vi har olika mycket att berätta, och olika erfarenheter i dom olika ämnena.

 

Utredningen var ju så länge sen, så jag minns inte så mycket av det, faktiskt. Dels var det väl lite kaos med det mesta då, innan allt ordnade upp sig, och dels hade jag lite sorgearbete samtidigt som utredningen pågick.

Men först och främst så tog det tid innan vi kom så långt som till utredning. För även om vi föräldrar påtalade flera gånger att det ”var nåt” så blev vi inte lyssnade på. Vi var bara oroliga i onödan och det vet man ju, hur förstagångsföräldrar är, typ. Vi fick en massa ”goda råd” om hur vi bättre skulle ta hand om Sandra istället för att kolla om det ”var nåt”

Vi skulle inte dalta. Vi skulle inte jämföra. Vi skulle inte oroa oss. Vi skulle inte använda vagnen. Vi skulle ha en låda med klossar. Vi skulle leka med henne, kan ni förstå?!! Leka, lixom?? Med klossar bergis? Tänk, det fattade inte vi, att barn behöver leka?? *ironi*

 

”Så gör alla barn” fick vi höra mest hela tiden och tillslut fick Sandra en dagisplats 15 tim/v för att jag som mamma behövde det! (Då hade vi sökt det för vi ansåg att Sandra behövde träffa andra barn, men visste inte att hon hade autism och att det egentligen inte var så bra för henne att vara i en barngrupp..)

När Sandra var fem år, såg vi ett program på tv och bara kände att där landade alla pusselbitar på rätt plats. Det var en pojke som, trots en hel massa olikheter, var så himla lik Sandra i så mycket. Göran och jag bara tittade på varandra, sen begärde vi en utredning.

 

Ja, jag minns ju inte så mycket av den, som sagt, men vi intervjuades och Sandra fick göra en massa tester som hon tyckte var jätteroligt :) När hon var sex år fick hon diagnosen autism. Då hade hon redan fått diagnosen ”utvecklingsstörd” (som det hette då) sedan några år tillbaka.

När hon äntligen fick rätt diagnos så förstod vi Sandra mycket bättre och kunde anpassa livet på rätt sätt. Och efter det började hon må bättre och bättre, ju mer vi lärde oss.

Så tack för utredning och diagnos, säger jag bara! Sandra (och vi föräldrar, för den delen) hade inte mått bra utan det!

 

Här får ni lite länkar till andra inlägg i ämnet:

Rosa Prinsessan

Linda Fridholm
Virrigamamma
Mitt viktiga
Alla har lättheter
Coping (länkade jag till igår också, men tänkte om nån missade det)

 

För övrigt har vi det bra här, mitt i ledigheten. Sandra kom iväg som hon skulle igår och var så lycklig över sin nya filofax att hon troligtvis hade kramat den hela natten. Hoppas det går bra i skolan och på korttids, så det inte blir nåt störande moment för henne att ha den med sig. Vi får väl se hur det kommer att funka framöver.

Bellan undrar om jag har kommit på idén med filofaxen själv. Njae, alltså jag fick idén när behovet kom hos Sandra, och tänkte att hon behövde nåt slags schema som hon kunde ha med sig. Hon går nämligen inte till sitt schema på väggen när hon behöver kolla dagarna, utan har frågat oss om och om igen när hon känt oro.

Så där började tankarna gro. Då pratade jag med hab om ifall det fanns nåt som skulle passa Sandra, och filofaxen var väl det vi kom fram till. Sen visade det sig att dom hade samma tankar i skolan, så när filofaxen kom hem hade jag bilden klar och kunde göra om den så den passade Sandras behov.

 

Göran är ju förkyld, men jag har klarat mig hittills och ingen har ringt från skolan eller korttids än, så Sandra är väl också på benen, antar jag.

Jag önskar er en fin dag!

♥ Kram ♥