Golvet försvann

Ja, vad säger man… Sandra svävar verkligen i ingenstans nu, känns det som. Eller ja, inte riktigt, men ändå. Vi har alltid varit så tacksamma över att Sandra får gå kvar i samma skola till det år hon fyller 21 och på senaste samtalet före sommaren fick vi information om att dom två sista åren skulle hon få en lite mer anpassad ”vuxenträning” och vi tyckte det lät toppen.

Nu gör dom inte så mycket mer än att få dagarna att gå på ett så vettigt sätt som möjligt. Det känns som att Sandra har vuxit ur den skolformen som är nu, så vi tyckte att förändringen lät jättebra. Men tog förgivet att det var inom samma skola, bara i en annan lokal, och med några personaländringar lite succesivt.

 

Igår fick vi en chock när läraren frågar vad vi har kommit fram till angående gymnasium. Alltså… vi såg nog ut som två fågelholkar. Nånstans är det ju en rejäl miss i informationen, för den förändringen kan dom inte ha kommit på bara sådär på en kafferast. Vi tycker ju att vi skulle fått information för minst ett år sen. Minst!

Och då en riktig information från rektorn, ett informationsmöte hade varit på sin plats, men hon har inte ens orkat skicka ut ett brev! Så det som läraren pratade om på senaste samtalet missuppfattade vi helt, för vi tog bara förgivet att Sandras skolgång var tryggad tills det år hon fyller 21, för nån annan information har vi inte fått.

 

Plötsligt står vi här nu, och måste hitta en daglig verksamhet åt Sandra (om hon nu får börja på det istället för gymnasium, det har vi ingen aning om) till sommaren, istället för om 2,5 år. En väldig skillnad när det inte finns nåt…

Även om vi nu erbjuds en gymnasieverksamhet som troligtvis går att anpassa till Sandras nivå så känns det inte aktuellt att hon ska skolas in i nya lokaler och med ny personal, och i en helt ny verksamhet, för att sen sluta lagom tills det börjar fungera.

Det tar nämligen väldigt lång tid att lära känna Sandra så pass väl att man kan säga att hon är helt trygg, hur duktig personalen än är. Och det är inte bara vi ”oroliga föräldrar” som påstår det, utan det säger all personal som har jobbat med Sandra genom åren. Man tror att man känner henne, men man upptäcker efter ett, eller ett par år, att det hade man inte alls gjort.

 

Så det känns ju som att vi bara rör till och oroar i onödan genom att dra in en verksamhet som bara varar i två år. Då får hellre Sandra vara hemma tills vi hittar en verksamhet där hon kan stanna sen. Som tur är ska vi träffa LSS-handläggaren om en knapp månad, sen vet vi förhoppningsvis nånting iaf, för nu vet vi ingenting alls.

Vi har haft det för bra för länge, och det var väl nästan väntat att det skulle bli nåt att kämpa för snart. Allt har ju liksom funkat så oförskämt bra sen hon började i den här skolan och sen korttids och assistans började fungera. Livet har varit ganska smärtfritt ganska länge. Så det var väl dags nu…

 

Det är det stora problemet. Sen har vi ju det att skolan liksom är Sandras liv, och det kommer att bli en jobbig och orolig tid när hon får klart för sig att de inte ska vara i evighet. Men den biten hade ju blivit lika jobbig om 2,5 år också.

Det är bara att hoppas att hon får behålla korttids och assistansen nu, så hon har den tryggheten kvar iaf, tills allt annat ordnar sig med boende och hur det nu blir med allt. Plötsligt känns allt väldigt mycket för nära i tid…

 

Nåja, det är ju som det är så vad hjälper det att gå och reta upp sig eller oroa sig. Vi får helt enkelt jobba lite fortare nu, och hoppas på en så bra lösning som det bara går. Och förhoppningsvis får vi hjälp av LSS nästa månad.

Efter mötet, och när chocken hade lagt sig, blev det mys i soffan med nachos och ett glas vin. Och idag kommer Sandra hem efter skolan och hon mådde bra sa dom igår, skör men okay.

 

Ha en fin dag, alla som kikar in här!

♥ Kram ♥