Kom av mig lite

Ja, jag kom av mig lite här på morgonen, och höll på att glömma väcka Sandra.

 

Minns ni fallet dom tog upp i nåt debattprogram på tv för ett tag sen, om två små flickor som blev omhändertagna och hur föräldrarna fick kämpa innan barnen fick komma hem igen. En släkting hade gjort en anmälan för hon tyckte att barnen var för stora för att komma och mysa med föräldrarna i sängen på morgonen… Minns ni?

Pappan anklagades för övergrepp. Barnen hämtades utan förklaring och sattes i en annan familj. Så klart nödvändigt när barn far illa, men i det här fallet var det inte så.

När jag såg det programmet grät jag. Det måste vara traumatiskt för ”vanliga barn” att tas från sina föräldrar på det sättet. Tänk då om det händer ett barn med en osynlig funktionsnedsättning, där det krävs speciell kunskap och där man måste känna barnet väl. Och där man inte kan förklara för barnet vad som händer…

 

Vemsomhelst kan göra en anmälan, och det är ju bra. Vi måste självklart skydda våra barn! Det finns barn som far illa och vi alla har ett ansvar där. Och självklart händer det missar, jag skyller ingen för det. Det är jättesvårt att veta vad som är akut och vad som är nåt öht när man inte vet bakgrunder. Och är det nåt så måste ju barnen skyddas! Självklart!

Men det skrämmer mig. För vi har nog haft tur att vi bara har blivit anmälda en gång, och det avskrevs direkt så inget hände. För visst kan det se märkligt ut, vissa saker. Som när Sandra stod i duschen på en camping och slog sig själv i huvudet med handflatan så det smackade av allt blött, samtidigt som hon skrek ”Slå inte på Sandra” Jag fick bara förskräckta blickar den gången, ingen anmälan…

 

Så det är klart att det finns en oro. Samtidigt vill jag tro att dom utreder och tar reda på fakta innan polisen ringer på dörren och tar mitt barn. Jag vet inte hur det går till, jag är inte insatt i det men det oroar mig och jag vet att det händer.

Det har nyligen hänt och det är på väg att hända igen. Orsaken är inte misär, aga eller övergrepp. Orsaken är funktionsnedsättningar som bara föräldrarna förstår sig på, så den enda tryggheten barnen har är sina föräldrar och sitt hem.

 

Jag dömer ingen. Det handlar om okunskap, och det är vår viktigaste uppgift att sprida förståelse. Sen finns det missförhållanden och det sker misstag. Det kommer vi aldrig ifrån. Men man ska inte, mitt i allt kämpande för att ens barn ska bli accepterad och förstådd, behöva vara rädd och orolig över att barnet tas ifrån en…

Grymt hot att leva under (ßLänk)

 

För övrigt här hemma då, så är Sandra skör. Vi vet inte varför men jag tror att nåt oroar. Hon är väldigt känslig för minsta förändring och det är lätt att glömma vilken anpassning hon behöver när hon funkar. När allt är tillrättalagt så mår hon så bra att det är väldigt lätt att tro att hon fixar mer än hon gör. Men vi hoppas att det lugnar sig och harmonin kommer tillbaks snart.

Nu har hon iaf åkt till skolan, och mitt inlägg blev klart lite senare, eftersom jag skrev det nu på morgonen. Annars brukar inläggen vara klara så jag bara har att publicera dom när jag har min egna morgonstund innan Sandra ska väckas. Det hanns inte riktigt med idag och jag höll ju t.o.m. på att glömma väcka henne.

 

Jag avslutar med lite info om vårt tema. Vi har blivit ganska många bloggare som tema-bloggar nu, och veckans tema om utredning har en del av oss ganska mycket erfarenheter av, vilket gör att det blir många fina inlägg att läsa.

För att inte missa nån, och för att slippa länka alla, vilket tar lite tid då jag först måste ”hämta” dom, så föreslår jag att ni som är intresserade går in på vår Facebooksida (länk här till höger) och läser det ni vill där. Gilla, och sprid gärna sidan också, så fler får tillgång till en massa intressanta länkar, och så sprider vi kunskap och förståelse på samma gång :)

Hare fint!

♥ Kram ♥