Tema - Assistans - Mamma/assistent

Först ett svar till ”Anonym” och tack för din kommentar som jag ännu inte har publicerat, för jag vet inte riktigt hur du menade med att gästblogga. Du får väldigt gärna skriva ett gästinlägg hos mig när temaveckan är slut, så jag väntar med att publicera din kommentar tills jag vet hur du vill göra. Vill du göra ett gästinlägg så skriv bara din mailadress i en kommentar (som jag inte publicerar) så hör jag av mig till dig. Jag publicerar självklart din fina kommentar om du hellre vill det.

 

Nu till temat och idag tänkte jag försöka bena ut lite frågetecken kring mitt jobb som assistent till mitt eget barn. Jag vet ju att det kan verka lite märkligt att kalla det för jobb (det tycker jag med) men det är faktiskt ett avlönat jobb vi har när vi assisterar Sandra. För att hon behöver assistans. Det innebär ju inte att vi inte är föräldrar, förstås.

Jag ska erkänna att det var jobbigt i början, att få betalt för Sandras svårigheter. Jag var helt enkelt tvungen att skilja på assistansrollen och mammarollen i tankarna, för att det tillslut skulle kännas okay.

Och jag var tvungen att vända på det. Det är ju faktiskt Sandras behov av assistans det handlar om och ingenting annat. Oavsett vem som assisterar så är det Sandras behov som styr. Är inte vi föräldrar assistenter, så behöver hon andra som är det.

För det är inte föräldrarollen vi får betalt för. Bara det att vi inte hinner vara föräldrar så mycket, eftersom Sandra behöver assistans hela tiden. Och eftersom hon inte fixar att ha fler än en person runt sig i taget, så är det bara "assistenten" som kan vara där. Men vi är ju föräldrar samtidigt, såklart, vilket gör det till världens bästa jobb. Och Sandra märker ju ingen skillnad :)

 

Sen vill jag ju vara noga med att säga jobb, eftersom det kan vara svårt för andra att förstå vårt sätt att ta hänsyn till, och finnas för, Sandra hela tiden. Då brukar jag jämföra med vilket jobb som helst. Att det faktiskt är mina arbetsuppgifter att finnas för henne, och göra livet enklare för henne. Hela tiden! Och att man inte kan lämna sitt jobb hursomhelst för att göra andra saker…

En del har svårt att förstå det där att jag inte bara ”kan” sådär hursomhelst. Och en del tycker väl att jag som ”inte har nåt jobb och bara går hemma hela dagarna borde ha all tid i världen att anpassa mig till andras ledigheter” eller, för den delen "ta ett riktigt jobb" Men det funkar inte så! Jag är inte ledig, jag jobbar faktiskt redan över heltid, och mest på helger och kvällar, då andra oftast är lediga.

Och jag måste finnas till hands, och vara beredd. Även på nätterna. Jag varken orkar eller har möjlighet att göra egna saker när jag vill eller när andra kan. För jag kan inte bara ta ledigt  hursomhelst utan att planera det i förväg. Precis som dom flesta andra som har ett jobb att sköta.

Sen hör vi ibland att ”Er är det ju ingen idé att fråga för ni kan ju ändå aldrig” och så slutar man fråga… Det är ju så att vi väldigt sällan kan komma ifrån, särskilt båda samtidigt, och särskilt på helger. Men ibland går det att ordna, och vi blir ju alltid glada över att räknas, även om vi inte kan ordna ledigt.

 

Skillnaden på mammarollen och assistansrollen då… En del tycker att det inte låter riktigt klokt att jag kallar det för jobb när jag tar hand om mitt eget barn. Men det är skillnad på min assistansroll och min mammaroll. Jag är fortfarande mamma till mitt barn, men jag är assistent i stort sett hela tiden när hon är hemma och vaken, och beredd när hon sover. Är jag inte det, så är Göran det… Det måste alltid finnas en person för Sandra. Alltid!

Och då menar jag inte ”vara hemma” utan ”vara närvarande” och det är skillnad.

Som mamma till min snart 18-åriga (!) dotter är jag mamma med allt vad det innebär. Men som assistent hjälper jag henne med allt hon behöver hjälp med, och som 18-åringar i allmänhet inte behöver hjälp med. Dvs i stort sett allt. Antingen handgripligt, men oftast ”bredvidhjälp” och förberedande arbete. Jag är alltid beredd vid sidan om och rycker in så fort det behövs, helst innan. Alltid.

 

Mitt största jobb är att få Sandra så självständig det går, men hon kommer aldrig att bli självgående. För att vara självständig i Sandras värld behöver hon en assistent som stöd likaväl som en förlamad person behöver en rullstol eller en synskadad behöver glasögon. Man klarar mycket med rätt hjälpmedel.

Att alltid vara beredd är säkert helt omöjligt att förstå för dom som inte behöver vara det. Men jag kan inte ha min koncentration på annat håll utan måste vara lyhörd hela tiden. Även när Sandra har lagt sig för kvällen.

 

Arbetstiden är slut 22.00 för då brukar Sandra somna, ungefär. Det innebär inte att jag är ledig, utan bara att man som förälder inte får ha sovande natt till sitt eget barn som bor hemma om barnet är under 18 år, så där träder min föräldraroll in, även om man normalt sett inte behöver finnas tillhands på nätterna när ens barn närmar sig vuxenålder. Jag kan fortfarande inte prata i telefon i lugn och ro eller duscha utan att Göran tar över, för nån måste höra Sandra, och vara beredd, hela tiden. Dygnet runt.

Dom som har svårt att förstå det måste jämföra mitt jobb med andra jobb. Man sätter sig inte i telefonen eller går och duschar på arbetstid! Skulle jag kunna göra det utan problem så hade inte Sandra behövt assistans alla vakna timmar hemma. Så enkelt är det! Då hade jag räckt till som mamma.

Det är jobbigt att behöva försvara sitt jobb så som jag måste ibland, därför är alla ni som accepterar, finns och försöker (dvs dom flesta) väldigt mycket värda för mig! Stort tack till er som står ut ♥

 

Må så gott, alla som kikar in här :)

♥ Kram ♥