onsdag 3 maj 2017

Det var bra också

Efter gårdagens inlägg känner jag att jag måste få lite jämnvikt, så det inte låter som jag bara gnäller. Syftet med inlägget var att belysa vikten av närvaro, och se individen. Att påminna om vem som jobbar för vems skull. Att lära av misstag för att utvecklas och göra det bättre nästa gång. Och att det är väldigt bra att filma (jag ser ju en hel del missar även på dom filmer vi gjort hemma under Sandras uppväxt).

Jag är faktiskt ganska nöjd av mig för det mesta. Mår Sandra bra så lägger jag mig inte i hur andra gör och småfel gör vi alla hela tiden. Det är förresten inte felen jag fokuserar på, utan hur man hanterar situationerna när det sker. Och hur man tänker till för att undvika samma misstag nästa gång. Det är bara det som är viktigt, det är då man tar ansvar och är proffsig på jobbet. Man får aldrig skylla på en diagnos och liksom låta det fortsätta vara fel utan att försöka åtgärda och förbättra. Det är så vi måste jobba hela tiden, för att det blir fel då och då kommer vi aldrig ifrån.


Det fanns många bra tillfällen under den här perioden också, och som är med på samma film. En av lärarna (som jag inte tror var pedagog) var både lyhörd och närvarande. Hon är med mest på den filmen jag skrev om igår. Med henne är det nästan inga utbrott alls.

Efter skolan gick Sandra på ett helt vanligt fritids, utan anpassningar, men med en resurs. Inte heller hon var pedagog, men väldigt duktig. När jag ser filmen nu, så ser jag en resurs som jobbar lite enligt Son-rise helt utan att någon av oss visste vad det var. (Jag vet inte så mycket om det än nu heller, men lite i grova drag handlar det mycket om att vara närvarande och ta fasta på individens egna intressen).

Inte heller på fritids har Sandra några större utbrott, trots att det inte var anpassat, utan en väldigt rörig miljö med fritidsbarn som både lät högt och sprang mycket. När jag såg hur fint resursen och Sandra leker tillsammans på filmen, och hur lugn Sandra är trots allt stök, så kom jag på att vi måste få in "Leka" i Sandras schema.

Jag håller på att skissa lite på ett framtida upplägg, och ska nog ta och peta in
en del tid för lek i schemat. I leken kan all möjlig träning bakas in.
Det ska vara roligt att utvecklas.

Nåja, nog om det. Jag ville bara få fram att det fanns väldigt bra och fina människor runt Sandra även innan vi bytte skola. Alla gjorde sitt bästa, men alla lyckades inte lika bra. När vi sen bytte så vände ju alltihop. Dom åren, i den anpassade skolan, är Sandras absolut bästa år. När skolan slutade vände det neråt igen, och nu försöker vi hitta tillbaks till tryggheten som vi sen hoppas ska få stanna i Sandras vuxna liv framöver. Vi har kommit fram till att det är väldigt viktigt att ha kompetens runt Sandra, och förstå behoven om det ska fungera.


Igår var jag till vc och fick en kortisonspruta i axeln. Har jag nu en massa tur så räcker det med den och jag slipper operation. Förra axeln sökte jag inte lika snabbt för, och det hann bli ganska illa, så nu när jag kände igen symptomen sökte jag direkt. Jag hoppas det kanske leder till att det räcker med en spruta.

Det är inget allvarligt eller så, men så klart att det är skönast om det gav med sig utan fler åtgärder. Operation är ju alltid en viss risk, och det tar några veckor med sjukskrivning som jag är glad om jag slipper, förstås. Men, det är en baggis egentligen och jag är tacksam att jag inte har värre krämpor.

På tal om det så var jag på en hälsokoll för lite sen, en sån får vi när vi kommer upp i lite ålder i det här landstinget. Väldigt bra service, måste jag säga. Och jag var kärnfrisk! Det var skönt att få sånt som kolesterol, blodfetter och blodsocker kollat, för det gör man ju inte annars. Som sagt, det finns mycket att vara tacksam över.


Imorgon ska vi ha några anställningsintervjuer igen. Håll tummarna, är ni snälla.

Hare bäst!

.

1 kommentar:

Annelie L sa...

Tummarna hållna 😊 Men måste lägga in en liten protest.. jag tyckte inte alls att du gnällde i gårdagens inlägg. Du belyste vilka problem som uppstår när inte en människa med autism inte blir bemött på rätt sett. Det är en viktigt kunskap att ta till sig.
Kram fina