måndag 8 maj 2017

Efterlängtad ordning

Tidigt i morse vaknade jag och kastade mig upp för att jag kom på att jag glömt ställa klockan och tänk om jag skulle somna om… Jag vaknar alltid tidigt och somnar aldrig om, men i alla fall. Sen kom jag på att det inte är förrän imorgon som assistenten kommer, så jag kunde ta av jeansen och dra på myskläderna igen.

I morgon kommer även en ny bekantskap och ska träffa Sandra en liten stund. Vi hoppas alla att det är en blivande ny assistent, för det behöver vi verkligen nu. Flera stycken.


Jag skulle önska att jag slapp ta mig igenom alla inskolningar, möten och jobbdagar med externa, nya, assistenter. Det är tufft att vara den enda som kan skola in, men jag vet att det blir bättre ju fler vi blir. Och vi har en bra plan för att andra ska kunna ta över inskolningarna framöver, men just nu är ju alla nya, nya…

Jag orkar verkligen inte jobba alls, utan vill helst vara ifred. Det är enklare att vara själv med Sandra, än att lära upp nya ensam. Men nu är vi i alla fall två assistenter, så introduktionen kan ske utöver assistansen, vilket är en enorm skillnad. Både för mig som ska lära ut, och för den nya som ska lära sig.

Hur det än är så måste vi igenom inskolningarna innan det kan börja fungera och jag kan vara ledig. Så, en dag i taget. Och jag ska verkligen inte klaga! Det finns vänner i min närhet som har det betydligt tuffare just nu.

När man plötsligt hör någon annan säga det man knappt vågat tänka själv när det har krisat för mycket. Att det är nära till att bara finnas en enda utväg, och man önskar att man fick dö tillsammans med den man älskar mest av allt. För att man inte klarar att skapa den trygghet som behövs för ett bra liv.

När någon annan säger just det så känner man att det är okay att känna. Och det är skillnad på att verkställa. Dom som inte förstår känslan har aldrig känt vanmakten tillräckligt starkt. Nu har jag också sagt det, fast jag är inte mitt i det just nu. Men jag var där i höstas, och det är bara en känsla som aldrig kommer verkställas är väl bäst att tillägga här. Förbjudna känslor, men jag tänker att det kanske är fler än jag som tycker att det är skönt att veta att man inte är ensam om dom.

Nu är jag bara trött, men hoppfull. Jag orkar inte vara social och vill helst inte träffa folk alls för tillfället, men inskolningarna måste jag igenom innan vi kan få ett liv igen.

Nåja, det är som det är och det är verkligen ingen idé att gnälla över nåt. Det kommer ju bli bra snart och sen kan vi få ett mer normalt schema, både Göran och jag. Det ni! Då ska vi köpa champagne.


Tack Bluees för din kommentar. Jag tvivlar inte ett dugg på det du skriver. Vår kommun har försökt bli av med oss, och Göran som Sandras Godman. Dom har gått så långt att dom gjort en anmälan, men den kom dom ju ingen vart med, tackolov. Dom kan ta till vilka medel som helst för att få makt.

.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag har inte varit i er situation med ett barn som aldrig kommer att klara sig helt själv. Däremot har jag varit i läget att jag blev svårt sjuk (hamnade i rullstol) som nybliven mamma. Hade någon naiv idé om att kommunen kliver in med hjälp när man behöver, men fick under några fruktansvärt tuffa år (vi hade inte heller några anhöriga som kunde/ville finnas där) uppleva hur vi blev runtskyfflade bland de olika enheterna med de mest märkliga förklaringarna till att vi inte kunde få den hjälp vi så väl behövde. Så fort det började skymta något ljus i tunneln så rycktes det undan, och vi fick höra de mest märkliga argumenten för varför vi inte var just den chefens bord ...

Så även om jag inte kan jämföra mig med din situation kan jag förstå precis hur liten och värnlös man är när livet inte fungerar. Tycker att du är himla stark som skriver om de svåra känslor man kan få, och tror absolut att många kan känna igen sig. Hoppas du snart kan få lite välbehövlig vila /Tanja