Lockande klockor och lönande löningar

I onsdags, när Sandra kom hem, så hade hon en överraskning som väntade. Göran hade köpt en klocka åt henne, och ni som följt min blogg ett tag vet att hon älskar klockor (även om hon inte förstår vad man har dom till)

Hon blev förstås jätteglad, men hann inte ha den på sig så värst länge innan det var dags för toa- och badrutiner. Då måste klockor och eventuella andra prylar av, för annars blir det väldigt lätt låsningar inför toabesöket.

Lite trött efter skolan

Igår morse ställde den där nya klockan till det, förstås. Den är ju ny, och Sandra vill så klart ha den på sig, helst hela tiden. Tänk att vi, som har levt med Sandra i 18 år, fortfarande lär oss av självklara misstag. Det är inte alltid man är smart och tänker efter före, liksom.

Vi måste hålla på det där att hon bara har ett gosedjur med sig till skolan, och inget annat. För det blir väldigt lätt oroligt annars och Sandra förstår inte vart gränsen till lagom med saker går. Vi måste hjälpa henne med att vara tydliga och då är det ett gosedjur och inget annat som gäller.

Dessutom, för flera år sen, innan vi kom på att vi måste begränsa det där, så hade Sandra alltid en egen klocka, eller två, på armen när hon åkte till skolan. Väl i skolan blev det oroligt eftersom hon vill låna personalens klocka och inte kan förklara hur hon vill ha det. Det blev jobbigt för Sandra att ha klockor på sig som skulle av för att sen få låna lärarens klocka.

Ja, vi måste liksom alltid tänka ett steg längre i allt vi gör, för att undvika låsningar och knöligheter som oftast leder till oro, stress och utbrott.

Så nästa gång Sandra ska få nånting så ska vi se till att hon får det när det är helg, så hon hinner använda det nya innan hon måste lämna det hemma för att åka till skolan. Alltid lär man sig nåt, hur självklart det än verkar vara.

Nu gick gårdagen ganska bra, trots lite irritation över att inte få ha klockan till skolan. Sandra kom iväg bra och vi slapp utbrott även om hon var skör.

Göran hade ett jobb att avsluta så det pysslade han med på förmiddagen medan jag lagade mat och ”Spotifyade” och efter maten vilade Göran medan Sune och jag njöt av vårsolen en stund.

När Sandra kom hem var humöret bättre igen. Ganska pigg faktiskt, glad och nöjd och kvällen funkade jättebra. Skönt! Och nu är det bara idag kvar av veckan innan vi har helg igen, det är inte klokt! Vart tar alla dagar vägen egentligen?

Förresten, ni minns förra våren när Sandra var så sjuk. Idag kom lönen! Retroaktivt från kommunen efter några turer med överklaganden som vi vann med hjälp av världens bästa assistansbolag! Timmarna räckte nämligen inte så vi sökte tillfällig utökning från kommunen, och kommunen nekade, och assistansbolaget överklagade, och det gjorde kommunen med, fast tillslut fick vi rätt. Det där hade vi ju inte haft en aning om utan vårt assistansbolag.

Det sitter så klart fint med en extra slant i lönekuvertet, men samtidigt kommer jag aldrig ifrån att det känns jobbigt också. Att få en lön för att ta hand om sitt eget barn.. Jag vet ju att det är ett jobb och skulle inte Göran och jag assistera så skulle nån annan göra det och jag får tänka att det ju faktiskt är för Sandras skull, och hennes rättighet. Men ändå. Det blev lite kluvna känslor när lönen kom.

Tror ni det blir några jordgubbar till midsommar?

Nej, nu har jag annat att fixa med här mitt i morronbestyren. Jag önskar er en skön fredag och toppenhärlig helg! Ta hand om er!

♥ Kram ♥