Tänk att jag trodde väl aldrig att
Sandra skulle äta ordentligt nån gång och jag minns så väl hur jag tänkte när
en kompis son, som har Asperger, åt när jag var hemma hos dom. Alltså han åt!
Jag tänkte att det måste kännas fantastiskt när ens barn äter. Ja, äter mat som
bjuds. Alltmöjligt, liksom. Olika rätter och olika smaker. Det kommer vi aldrig
att få uppleva, tänkte jag.
Men jag hade fel. Jag har haft fel
i ganska mycket när det gäller vad jag trodde om framtiden när Sandra var
liten… Det finns alltid hopp!
När Sandra var riktigt liten så åt
hon det mesta. Jag tror hon åt allt som bjöds och har inga minnen av att hon
vägrade nån speciell mat. Och som ”gammal dagisfröken” oroade jag mig aldrig
någonsin ifall Sandra hade perioder då hon åt dåligt. Av erfarenhet (som jag
hade då) visste jag att barn funkar så och att det bästa sättet är att inte
oroa sig och att det inte är farligt för dom att vara utan mat nån dag. Dom
äter sen och jag la aldrig nån energi på att tvinga Sandra att äta om hon inte
ville. Det var inget problem.
Men så plötsligt hände det bara.
Jag minns inte hur och när, men vi fick problem. Sandra ville bara ha makaroner.
Möjligtvis med ostsås, men annars helst bara makaroner.
Inga grönsaker, ingen frukt, inte
köttbullar, inte ens saft. Mjölk drack hon, macka gick bra och den där såsen på
makaronerna funkade.
Sandra fick näringsbrist och var
så smal att hon blev benig. Hon tappade kläderna och en massa hår, och blödde
näsblod titt som tätt. Dessutom var hon ju ”stress-sjuk” nästan varje vecka på
den tiden, med dygn av kräkattacker, vilket inte kändes helt bra med tanke på
att hon redan innan var undernärd. Nåt måste ju göras! För det där ”barn äter
när dom blir hungriga” och ”barn får i sig det dom behöver” och ”det är bara en
period” det stämmer liksom inte alltid, blev min nya erfarenhet…
Tillslut ringde jag den läkare som
skrev ut medicinen som Sandra hade för sina magproblem (förstoppning, som så
klart inte blev bättre av makarondiet..) och frågade om det fanns nåt att göra,
för jag måste ju få i ungen näring, tyckte jag. Men ni vet, barn är ju barn.
Det går över… ”Barn i Sverige svälter inte” sa läkaren. Och ”Svensk mat är näringsriktig”
Hm!
Han gav mig rådet att ge Sandra
sånt hon tycker om. Ja, makaroner då, tyckte jag… Men alla vitaminer som finns
i t.ex. frukt då, hur får vi i henne det när hon inte ens vill ha sylt? Vet ni
vad jag fick för ”smart” tips då? ”Du kan ju göra fruktsallad” Jamen tack
snälla farbror doktorn!
Ja, jag insåg ju att vi inte
skulle få nån hjälp utan måste lösa problemet själva. Som vanligt. Som alltid.
Och på samma sätt som vi alltid har gjort när vi måste hjälpa Sandra att
förändra något. I små, små, pyttesmå steg. Med stort tålamod.
Sås gick ju bra, om den var slät,
så jag började med att mixa broccoli i ostsåsen. Sen utökade jag det där mycket
sakta och tillslut åt Sandra mixad köttfärssås med diverse nyttigheter som
passar i en köttfärssås. Ja, grönsaker då, förstås. Frukt fick vi fortfarande
inte i henne, men köttfärssås med grönsaker kändes ju bra mycket bättre än bara
makaroner.
Hon fick äta en liten, liten
portion med makaroner och sås, sen en portion makaroner efteråt. Sakta, sakta
ökade jag på den första portionen, med köttfärssås, och minskade den andra, med
bara makaroner.
Sen, efter en tid, så kunde jag
mixa kött och brunsås ihop med lite morötter och broccoli, t.ex. och efter ännu
en tid kunde vi variera makaronerna med stekt potatis. Så småningom kunde jag
lägga lite omixad mat bredvid, i små portioner och små steg. Osv, tills vi hade
en ganska varierad kost till Sandra. Dock ingen frukt… Hon tyckte inte om glass
eller efterrätter så det var inte så lätt att ”lura” ner frukt i hennes
kostcirkel.
Men det löste sig automatiskt
efter ganska lång tid, för när Sandra hade börjat vänja sig vid olika smaker och
konsistenser, så började hon vilja prova och smaka, och hon härmade ofta oss,
om vi åt nåt så ville hon smaka.
Nu äter hon nästan allt igen och
har ingen näringsbrist. Vi har inga problem alls med maten utan Sandra vill
oftast ha det som bjuds. Hon tycker t.o.m. om glass. Häromdan var hon nog
ganska mätt efter maten för hon sa ”Det är tjockt som godis i min mage” ♥
♥ Kram ♥
1 kommentar:
Tänk att genom alla år jag har jobbat inom omsorgen, och jag har träffat på massor av barn och ungdomar med olika diagnoser, många med autism, så har jag aldrig varit med om att de bara vill ha en sorts mat så som Sandra ville.. Men däremot så har dessa barn inte velat ha mat som varit blandad, utan tex makaronerna skall ligga för sig, korven eller såsen för sig och grönsakerna för sig.. Då har det funkat hur bra som helst...
Kram Mia
Skicka en kommentar