Tema – Kost – Hur får vi i ungen näring?

Eftersom Neurobloggarna har tema om kosten den här veckan så tänkte jag berätta om vägen till en varierad kost för Sandras del. Det är ju inte helt ovanligt att personer med autism bara kan äta viss mat, och för en del är det väldigt begränsat. Vad det beror på vet jag egentligen inte, men kan ju gissa att det har med en annorlunda smak och känsel att göra för en del, och kanske även tryggheten i att viss mat ska smaka på ett visst sätt och allt ska vara som det brukar.

Tänk att jag trodde väl aldrig att Sandra skulle äta ordentligt nån gång och jag minns så väl hur jag tänkte när en kompis son, som har Asperger, åt när jag var hemma hos dom. Alltså han åt! Jag tänkte att det måste kännas fantastiskt när ens barn äter. Ja, äter mat som bjuds. Alltmöjligt, liksom. Olika rätter och olika smaker. Det kommer vi aldrig att få uppleva, tänkte jag.

Men jag hade fel. Jag har haft fel i ganska mycket när det gäller vad jag trodde om framtiden när Sandra var liten… Det finns alltid hopp!

När Sandra var riktigt liten så åt hon det mesta. Jag tror hon åt allt som bjöds och har inga minnen av att hon vägrade nån speciell mat. Och som ”gammal dagisfröken” oroade jag mig aldrig någonsin ifall Sandra hade perioder då hon åt dåligt. Av erfarenhet (som jag hade då) visste jag att barn funkar så och att det bästa sättet är att inte oroa sig och att det inte är farligt för dom att vara utan mat nån dag. Dom äter sen och jag la aldrig nån energi på att tvinga Sandra att äta om hon inte ville. Det var inget problem.

Men så plötsligt hände det bara. Jag minns inte hur och när, men vi fick problem. Sandra ville bara ha makaroner. Möjligtvis med ostsås, men annars helst bara makaroner.

Inga grönsaker, ingen frukt, inte köttbullar, inte ens saft. Mjölk drack hon, macka gick bra och den där såsen på makaronerna funkade.

Sandra fick näringsbrist och var så smal att hon blev benig. Hon tappade kläderna och en massa hår, och blödde näsblod titt som tätt. Dessutom var hon ju ”stress-sjuk” nästan varje vecka på den tiden, med dygn av kräkattacker, vilket inte kändes helt bra med tanke på att hon redan innan var undernärd. Nåt måste ju göras! För det där ”barn äter när dom blir hungriga” och ”barn får i sig det dom behöver” och ”det är bara en period” det stämmer liksom inte alltid, blev min nya erfarenhet…

Tillslut ringde jag den läkare som skrev ut medicinen som Sandra hade för sina magproblem (förstoppning, som så klart inte blev bättre av makarondiet..) och frågade om det fanns nåt att göra, för jag måste ju få i ungen näring, tyckte jag. Men ni vet, barn är ju barn. Det går över… ”Barn i Sverige svälter inte” sa läkaren. Och ”Svensk mat är näringsriktig” Hm!

Han gav mig rådet att ge Sandra sånt hon tycker om. Ja, makaroner då, tyckte jag… Men alla vitaminer som finns i t.ex. frukt då, hur får vi i henne det när hon inte ens vill ha sylt? Vet ni vad jag fick för ”smart” tips då? ”Du kan ju göra fruktsallad” Jamen tack snälla farbror doktorn!

Ja, jag insåg ju att vi inte skulle få nån hjälp utan måste lösa problemet själva. Som vanligt. Som alltid. Och på samma sätt som vi alltid har gjort när vi måste hjälpa Sandra att förändra något. I små, små, pyttesmå steg. Med stort tålamod.

Sås gick ju bra, om den var slät, så jag började med att mixa broccoli i ostsåsen. Sen utökade jag det där mycket sakta och tillslut åt Sandra mixad köttfärssås med diverse nyttigheter som passar i en köttfärssås. Ja, grönsaker då, förstås. Frukt fick vi fortfarande inte i henne, men köttfärssås med grönsaker kändes ju bra mycket bättre än bara makaroner.

Hon fick äta en liten, liten portion med makaroner och sås, sen en portion makaroner efteråt. Sakta, sakta ökade jag på den första portionen, med köttfärssås, och minskade den andra, med bara makaroner.

Sen, efter en tid, så kunde jag mixa kött och brunsås ihop med lite morötter och broccoli, t.ex. och efter ännu en tid kunde vi variera makaronerna med stekt potatis. Så småningom kunde jag lägga lite omixad mat bredvid, i små portioner och små steg. Osv, tills vi hade en ganska varierad kost till Sandra. Dock ingen frukt… Hon tyckte inte om glass eller efterrätter så det var inte så lätt att ”lura” ner frukt i hennes kostcirkel.

Men det löste sig automatiskt efter ganska lång tid, för när Sandra hade börjat vänja sig vid olika smaker och konsistenser, så började hon vilja prova och smaka, och hon härmade ofta oss, om vi åt nåt så ville hon smaka.

Nu äter hon nästan allt igen och har ingen näringsbrist. Vi har inga problem alls med maten utan Sandra vill oftast ha det som bjuds. Hon tycker t.o.m. om glass. Häromdan var hon nog ganska mätt efter maten för hon sa ”Det är tjockt som godis i min mage” ♥

♥ Kram ♥