Här har inte hänt ett dugg. När
Sandra hade åkt iväg till skolan igår morse så gick luften bara ur och jag
gjorde ingen nytta på hela dagen. Göran hade nån slags överskottsenergi och
torkade golven, medan jag lyssnade på Spotify och slappade. Jag njöt verkligen
av ingenting, och det var verkligen jätteskönt!
Eftersom det inte hände nåt av
intresse så passar det ju bra att jag fick ett par kluriga frågor av Bellan som
jag kan besvara istället.
Eller den ena var klurig, nämligen hur utbrotten ser ut hos oss. Jag ska försöka beskriva hur det kan se ut,
men det är inte helt enkelt eftersom man nästan måste uppleva det själv. Det är
mest ljud och inte så fysiskt, som du beskriver att det är hos er. Ni som vill
läsa Bellans blogg kan gå in HÄR
Sandra kastar inte saker, mer än
om hon håller på med nåt, eller håller nåt i handen, när utbrottet kommer, då
flyger ju det iväg, förstås. Men jag kan inte minnas att det hänt nåt speciellt
i samband med ett utbrott, att hon skadat sig själv eller andra, eller att nåt
har gått sönder.
Slår sig själv gör hon
visserligen, men inget som känns farligt. Vi har ju den uppfattningen att så
länge det inte är farligt så låter vi det vara, för jobbar vi bort det så är
risken stor att det kommer nåt annat beteende istället, som är värre. För
nånstans måste hon ju få ut ilskan.
När hon var liten bet hon sig på
ovansidan av handen, men det har tackolov försvunnit av sig själv och hann
aldrig bli så allvarligt. Det var sällan det gick hål, utan blev mest märken.
Vad hon fortfarande gör, när hon
blir riktigt frustrerad, är att slå sig själv i huvudet, men oftast i pannan
eller uppe på huvudet, och med handflatan, så det kan inte hända så mycket. Har
vi otur så slår hon på näsan och får näsblod, värre blir det liksom inte.
Det jobbigaste för omgivningen (ja
hela utbrottet är ju så klart värst för Sandra) är ljudnivån, gnäll till en
början och sen gallskrik, beroende på hur stort utbrottet blir.
Och med gnäll menar jag inte ett
litet ”Jaaagviiiiillhaaaaa” som alla yngre barn i trotsåldern har för sig då
och då, utan ett ganska skärande högt gnäll som nog ”vanligt folk” skulle kalla
för skrik. Men har man hört Sandra skrika på riktigt så får vi kalla det där
lindrigare för gnäll ;)
Jag minns en gång när jag pratade
med en vän om nåt och av nån anledning pratade vi om skrik och jag sa att
Sandra verkligen (!) skrek så det hördes. När vi några dagar senare träffades
igen, och hon hörde ett utbrott, sa hon ”Oj, menade du såå” Ja, det är svårt
att förklara, men det hörs!
Utbrottet då… Ja, det börjar
väldigt ofta med en låsning. Andra orsaker finns ju också, men vi har lärt oss
anpassa så det händer inte särskilt ofta. Är Sandra trött och skör, så låser
det sig väldigt mycket lättare än när hon är pigg.
Det kan t.ex. börja med att hon
behöver gå på toa, vilket vi ser på henne ibland om hon börjar dra upp tröjan
och titta på skärpet, t.ex. Eller om hon frågar vilken färg det är på skärpet…
Hon går aldrig på toa självmant
utan vi måste säga åt henne att gå. På rätt sätt och vid rätt tillfälle. Minsta
snedsteg leder till låsning här, då Sandra känner krav på sig. Krav för Sandra
är t.ex. att hon känner att vi förväntar oss att hon ska gå på toa.
Säger vi inget blir det gnäll om
skärpet som leder till utbrott om vi inget gör. Säger vi fel, eller vid fel
tillfälle, eller i fel situation, eller gör fel, så klarar inte Sandra att gå
på toa när vi säger att hon ska göra det. Det låser sig för henne och hon blir
så frustrerad över att behöva gå, men inte komma iväg, så det blir ett utbrott. Det är väldigt lätt att säga "Jamen gååå nån gång då" och då är det kört. Tålamod och kravlöst är vad som gäller.
Minsta press leder till utbrott, allt ifrån det lindriga
gnäll-skriket som oftast går över ganska fort, till total låsning och
gallskrik, slå sig i huvudet, tårarna sprutar och det går inte att nå henne. Då
får man bara vänta tills hon utbrottat klart, vilket kan ta ca en halvtimma,
ibland mer om vi inte har tillräckligt med tålamod att vänta ut henne.
Om det är nåt i omgivningen som
har orsakat utbrottet så måste vi ta henne därifrån och avskärma henne så gott
vi kan. Ibland förvarnar jag t.ex. vänner, om vi är hemma hos nån (vilket
händer ytterst sällan) att om Sandra spårar ur så kan jag inte säga nåt, utan
då tar jag bara ut Sandra så fort som möjligt. Det är enda sättet att få henne
lugn på.
Det kan ju bli en lite konstig
situation om vi är hemma och fikar hos nån och Sandra helt plötsligt är nära
utbrott, och jag bara tar henne, utan ett ljud, och försvinner… Det har hänt,
nämligen. Därför brukar jag förklara det innan, så den vi är hos inte undrar om
h*n har gjort nåt fel. Men nu var det nog flera år sen vi var hos nån med
Sandra.
Det hände i en affär en gång för
många år sen. Sandra började skrika, ja, väldigt högt så det ekade rätt rejält
mellan montrarna… Vid den tiden hade vi inte lärt oss det vi kan nu, så när
Sandra slog sig kunde jag säga ”Slå inte på Sandra”
Sandra härmar ofta det hon hör… Så
när hon började skrika längst in i affären, och jag var tvungen att få ut henne
så fort som möjligt, tog jag hennes arm och drog iväg med henne. Samtidigt
stretade hon emot och gallskrek ”Slå inte på Sandra”
Ridå!
(Samma sak har för övrigt hänt i
en campingdusch också, då hon slog sig själv i huvudet och det smackade av allt
blött… Konstigt nog har vi inte blivit anmälda genom åren)
Efter ett utbrott blir Sandra
oftast ledsen och vill ha tröst, så då brukar hon sitta och gråta en stund i
mitt knä tills det går över, det kan ta ganska lång tid, beroende på hur trött
hon är, och hur man själv agerar. Man får inte säga så mycket, för då börjar
det om igen.
Vårt största jobb är ju att
förebygga, och det är inte så värst ofta det blir stora utbrott längre. Vissa
saker går ju inte att undvika och sammanfaller det för mycket överraskningar
samtidigt som Sandra har en svacka så blir det utbrott oftare. Men ju
tryggare grund och bättre anpassning, desto färre utbrott.
Det är som sagt svårt att förklara
utbrotten, man bara agerar utan att tänka så mycket när man är mitt i det, men
fråga gärna igen om nåt var oklart :)
Den andra frågan var betydligt
enklare att besvara, nämligen hur jag lyckas fånga flygande fåglar på bild.
Måsar är ganska lätta att fota när
dom seglar runt på himlen. Och eftersom jag älskar havet och måsar så blir det
en hel del såna foton när jag får möjlighet. Rätt många raderas ju, förstås.
Men testa får du se, det är inte så svårt. Jag har ett objektiv så jag kan
zooma in lite, och sen följer jag en fågel när den kommer, och tar en radda
bilder efter varandra :)
Däremot försökte jag fånga flygande
duvor när vi var i Marbella. det var inte lätt! Dom flyger väldigt mycket
fortare, nämligen.
Jag hade världens tillfälle att få
en kanonbild när en duva flög rakt emot kameran och fyllde hela bilden. Men jag
hade kameran på off… Gissa en som grämde sig sen! Men två okay foton på duvor
lyckades jag få iaf.
Ha en fin dag!
♥ Kram ♥
3 kommentarer:
Vad intressant! Känner igen en del och kanske speciellt sättet att hjälpa och förebygga. Vi har rätt lika inställning och just det där att ta ut henne utan att säga nåt känner jag igen, så har jag också gjort. Dels när det gäller G men också en speciell elev jag hade i särskolan som också fick "utbrott" på det viset att hon dunkade huvudet i golvet. Och att då stå och se på och veta att om jag nu säger nåt så blir det värre men om jag är tyst och inte gör nåt så slutar hon snart. Fy så svårt. Att bara stå och se det där.
I alla fall; när jag läser din text så känns det knäppt nog skönt att höra nån beskriva svårigheter som jag känner igen så väl.
Kramar till dig Nina!
(och till Bellan som kom på att du skulle skriva det där ;-D )
Tack för fina och intressanta svar Nina!! Oj, ni gör ett jättejobb med Sandra! Fantastiskt! Visst har man lärt sig mycket genom åren.... Ni har en psykisk press på er hela, hela tiden när ni assisterar Sandra, förstår jag. Inte konstigt att du är trött.
Tack igen för svaren - och tack för länken!
Kramar, kramar och åter kramar ♥
//Bellan
Ni är fantastiska !! Glöm aldrig det !! Och som Bellan säger, inte konstigt du är trött efter veckans assistans !
Skriket kan jag ana hur det låter, tror vi har det hemma också.... Gnället du beskriver känns också bekant...mycket tröttsamt ! Men vi har det nog inte lika mycket tror jag. Kram
Skicka en kommentar