Pepparka(os)kor och legolugn

Igår eftermiddag och kväll blev jobbig för Sandra. Vi trodde ju att hon var uttråkad, men hon blev bara tröttare och tröttare, med utbrottande som följd, trots chips och lördagsmys.

Vi undrade om det var nån sjuka på G och konstaterade att hon har hållit sig väldigt frisk väldigt länge. Idag har också varit en mycket skör dag, med tårar och utbrott, och ”inte nöjd” så vi hoppas att hon orkar skola och korttids imorgon. Nån sjuka har vi inte sett än, så det är nog ”bara” livet som tröttar mer än vanligt just nu.

På förmiddagen kom damen till ro en stund med lego men det var skört och ”på gränsen” mest hela tiden. Vi tassade mest på tå, för att undvika explosion, och det var en balansgång mellan att sitta med och bygga en stund, och lämna ifred en stund.

 

Sen ville hon hjälpa till med maten, och med rätt förberedelser så funkade det bra.

 

Bara att lägga på skinka och ost på pizzan och skjuts in i ugnen. Det gick lagom fort för att vara roligt tills det var klart.

 

Efter maten blev det pepparkaksbak och julmusik (förstås… Sandra valde skiva och tycker väl att det hör till) vi som ska tona ner julen…

Men nåt behövde vi göra och baka pepparkakor är ju kul. Eller inte. Skörheten tog över och det fick bli en kort bakstund på gränsen till utbrott. Efteråt var hon nog rätt nöjd iaf, och det är ju huvudsaken.

 

Ett hett tips, om man ska baka pepparkakor och har lite svårt med motorik och tålamod, är att använda små formar. Då är det lättare att lyckas. Våra formar är väldigt små och pepparkakorna blir jättesöta :)

 

Det brukar vara en skör period nu i nov-dec, och det beror säkert mest på julstress. Ja, alltså inte julstress så som vi andra tänker oss den, utan att Sandra stressar upp sig av förväntningarna och förändringarna.

Så det är nog den största orsaken till att det är skört just nu, men vi vet ju inte om det är andra svackor som bidrar. Imorse hade hon ritat den här...

 

Nu vet inte jag om hon har kläm på det där med glada och ledsna ansiktsuttryck. Det är nämligen en sak som många med autism har svårt att se skillnaden på om man inte har förklarat. Men Sandra brukar oftast rita glada munnar, så när jag såg teckningen frågade jag om det var Sandra som såg så ledsen ut. Då började hon gråta och sa ”Jag längtar till skolan, därför är jag ledsen” Lilla gumman ♥

Angående gårdagens inlägg, och allt jag listade upp. Det är inte så att vi måste göra allt det där direkt, utan är mer tankar som snurrar i mitt huvud nu. Några saker ska vara klara till sommaren (helst) och resten inte förrän Sandra ska flytta hemifrån. Så det är inte så jobbigt som det kanske verkade igår, men i mitt lilla huvud är det snurrigt och en oro finns där innan alla tankar är på plats.

Och Tina… Vi har visst nytta av er. Massor! Vänskap, du vet… :)

A skriver att jag gärna får fortsätta blogga även när Sandra har flyttat. Tack! :) Ja, jag kommer säkert ha en lång avvänjning så det behovet finns nog ett bra tag till. Och så länge jag märker att jag har läsare som gillar det jag skriver så känns det ju jätteroligt.

Jag har också ett behov av att sprida förståelse, och till viss del kunskap, om autism och andra diagnoser inom npf. Och bloggen är ju ett sätt. Sen har jag lite tankar som har börjat gro, men vad det blir av det vet jag inte. Roligt skulle det iaf vara att föreläsa, men det finns lite jag behöver lära mig först isf. Vi får väl se framöver, kul skulle det vara hursomhelst.

Ett annat sätt att sprida kunskap och förståelse är genom våra temaveckor och kommande vecka ska ”Neurobloggarna” ha tema om skolan. Följ inläggen på Twitter och/eller Facebook genom länkarna i högermarginalen. Vi ”Neurobloggare” blir glada för all hjälp vi kan få att sprida länkarna så fler får möjlighet att läsa mer om npf.

Må toppen!

♥ Kram ♥