torsdag 22 november 2012

I väntans tider

Det blev en ganska intensiv månad, från det att vi fick reda på att skolan slutar. Möten, samtal, ansökningar, funderingar och oro. Nu har vi bara att vänta på besked från ”lite varstans” innan vi kan gå vidare. Det känns hoppfullt, men hänger ju på att det vi har sökt går igenom.

 
Att Sandra är välkommen till Daglig verksamhet var inga problem. Dom har redan planerat in att hon ”är på väg” och jag har bara att maila LSS-handläggarren när allt är klart. Vi har en tid bokad till våren, då Göran och jag ska dit och titta, och dom ska fixa ett rum till Sandra, eftersom hon behöver vara för sig själv och jag tror nog att det blir bra.

Men det förutsätter att vi får igenom assistanstimmar, för utan en egen assistent skulle det inte funka eftersom Sandra behöver ha en person på sig hela tiden, och den personen måste känna henne väl, och får inte bytas ut ”hursomhelst” och för att dagarna ska kunna anpassas efter ork, lust, intressen och mående.

Det förutsätter också att bilstödet går igenom, så Sandra kan ha en egen bil. Färdtjänst skulle hon nämligen inte klara mer än möjligtvis någon enstaka gång. Eftersom det förekommer samåkning, olika chaufförer och olika bilar. Och Sandra måste veta vem som kommer och med vilken bil. Vi måste ha schemabilder på det, och hon klarar inte att samåka med andra. Och hon klarar definitivt inte att vänta vid förseningar. Buss är ju uteslutet, förstås.

Så enda alternativet, om hon ska kunna ta sig till sin Dagliga verksamhet, är att hon har en egen bil som assistenten kör. Så, det hänger liksom på dom sakerna…

 
Räddningen under dom här åren i skolan är vår fina, fina chaufför och att vi faktiskt har fått behålla henne hela tiden. Vi hoppas att hon är kvar tills resten är ordnat, så Sandra slipper byta nu, när det är max (hoppas vi) ett år kvar, och i bästa, bästa fall är allt klart till sommaren så assistenten kan köra Sandra till skolan så länge som invänjningen behövs. Håll lite tummar för det, är ni snälla :)

Tack snälla Johannes mamma för din fina kommentar, den kom riktigt lägligt :) Jag har nämligen börjat tvivla på min blogg lite. Läsarantalet minskar och jag vill inte vara nån präktig som bara gör rätt jämt, för så är det inte! Men dom gånger det blir rätt, eller när jag kommer på nåt (eller får tips om nåt) så vill jag så gärna dela med mig.

Inte för att ”vara duktig” utan för att det kan hjälpa fler. Jag hoppas att det uppfattas så.. Jag gör verkligen inte rätt jämt, och dagarna är fulla av ”jag orkar inte” men jag är kanske inte så duktig på att förmedla dom bitarna, eftersom jag är en ganska positiv person som hellre fokuserar på det som funkar och är bra.

 
Idag har jag lite ärenden att fixa, för det är troligtvis sista ledigheten innan helgen. Jag tänkte nämligen, om det är okay med skolan, följa med Sandra imorgon. Jag har varit på väg ett tag, men alltid är det nåt, liksom. Sist blev det läkarbesök istället och länge har orken saknas hos antingen mig eller Sandra, men nu hoppas jag att det blir av, för snart är det ju försent.

Jag önskar er en fortsatt bra dag, ni fina läsare som är kvar :)

♥ Kram ♥

4 kommentarer:

Maritha sa...

Jag har väl inte så många frågor, synpunkter eller råd men.....njuter bara av läsningen :o)) Och dina fina foton <3

Kram Maritha

Tina sa...

Jag förstår att det blev turbulent när allt plötsligt ändrades snabbt. Jag håller självklart tummarna att allt blir på bästa sätt för Sandra och er såklart.
Du minns när jag skrev innan vi kände varandra att det var lite jobbigt för mig med alla tips , ideer och lösningar du hade hela tiden. Jag kunde inte ta in det då för allt var så kaotiskt här, jag fick bara dåligt samvete för allt jag inte klarade och panik för allt jag såg skulle kunna komma framöver. Nu har jag kommit lite längre i mitt tänk och du vet hur mycket nytta jag har av dig ! Utan dig och din blogg hade vi inte haft assistans nu tex. Inte bildschema heller gissar jag. Jag vill be om ursäkt för att jag inte förstod bättre då den gången. Jag vill bara tala om att du är jätteduktig att skriva på ett bra sätt och jag tycker du är fantastisk !! Kärlek/ Tina

Bellan sa...

Tvivla inte på din blogg Nina!! Vi hade inte varit där vi är idag i vår familj om jag inte hittat din blogg för länge sen! Du har sparat milslånga år av misstag för oss.

Vi har assistans, bättre schema, bättre förståelse m m tack vare din blogg! TACK för allt du gett oss ♥

Måste fråga med tanke på att du ska med till skolan i morgon. Tycker inte Sandra att det blir fel och mot rutinerna när mamma plötsligt är i skolan? Du är ju liksom på fel plats... Turbo reagerar negativt på en sån sak så vi får vackert hålla oss undan, tyvärr. Vi har ändå förberett honom noga de gånger vi försökt, men nu har vi gett upp.

Stor kram till dig ♥
//Bellan

Johannes mamma sa...

Kära du!
Jag betvivlar inte en sekund att du har många stunder av "orkar inte mer". Det vore väl konstigt om vi inte fick känna så. Det är psykiskt påfrestande att vara på sin vakt hela tiden med vad man säger och ibland till och med med vilket tonfall man uttrycker sig. Att alltid ligga helst två steg före i tanken och helst förutse vad som händer innan det har hänt.

Men jag håller med dig om att det lönar sig inte att komma in i negativa spiraler. Man förlorar bara ork och kraft på det själv. Det är inte att ge upp utan konstatera att livet är så här. Vi har bättre dagar och vi har sämre.

Jag blir verkligen lycklig av att läsa om er familj. Det ger mig kraft och styrka i vardagen, då den är rätt ensam. Det här handikappet våra barn har bidrar ju inte till att stärka så mycket sociala kontakter.

Jag tillhör dessutom den lilla envisa skara som vägrar att befatta mig med Facebook. Enveten:-)
Ha en fin helg framöver. Jag hoppas på en ledig helg, har jobbat alldeles för mycket dygnet runt då våra assistenter har varit sjuka.