Tacksam

Så har Sandra fått fira Görans födelsedag.

Men damen var skör och gnällig så vi hade en kravlös dag i övrigt. Nu hoppas vi mest att hon orkar med vardag och skola i veckan och att det inte är nån sjuka på G. Hon är kanske bara lite höst-trött som så många andra nu den här mörka årstiden. Eller så var det bara trist att vara hemma från skolan i helgen :)

Imorse fick hon i sig sin frukost i en fart iaf. Man kan ju inte skynda på henne, men imorse sa jag att hon allt fick peta i sig frukosten liiite fortare. Och det gjorde hon! Det har nämligen tagit en timme om morgnarna och jag har ingen större lust att gå upp ännu tidigare! Jag väcker ju Sandra klockan sex redan, tycker det räcker!

Då har hon ändå anpassade skoltider och börjar nästan en timme senare än dom övriga. Men hon har ju en bit att åka med. Taxin kommer åtta och då börjar lektionerna. Hualigen om Sandra skulle vara i skolan i tid… Då skulle taxin komma sju… Sandra väckas fem… Jag gå upp fyra…

Igår kunde jag sitta i soffan igen, även om jag var tvungen att sträcka ut ryggen mellan varven och liksom knata runt lite. Men ååå vad mycket skönare soffan är, än köksstolen! Nu gäller det att vara försiktig, så ryggen fortsätter att bli bättre!

Så imorse stod jag mest, med mitt morronkaffe och lite bloggläsning. Satte mig bara ner när jag skulle kommentera nåt :) Skalmans blogg inspirerade mig lite idag. Tänk vad lätt vi tar saker förgivna! Det är inte förrän man blir sjuk som man inser att uppskatta att vara frisk. Det är inte förrän dom stänger av vattnet man inser vad beroende man är av vatten i kranen, och vad tacksam man blir när det kommer tillbaks igen. Det är inte förrän man får ett funktionshindrat barn som man inte tar det förgivet att barnet ska lära sig gå…

Jag minns att jag sa det en gång, till en släkting, att man inte tar sitt barn förgivet när man får ett barn med svårigheter. Men jag förklarade inte vad jag menade så hon missförstod nog. Hon sa att hon inte tog sina barn förgivna. Men jag menade inte att man inte uppskattar och älskar sina barn, jag menade att ”vanliga barn” LÄR sig gå, det är inget man funderar över. Som Skalmans mamma skriver, möjligen funderar man över NÄR det första steget kommer, inte OM.

Nu ska man ju inte gå och ha dåligt samvete över att man tar livet förgivet ibland, det tror jag vi alla gör mer eller mindre. Men börjar man bara sakna det men inte har och glömmer allt man har, då bör man nog ta sig en funderare.

”I alla väl fungerande maskiner är man omedveten om delarna – ju bättre dom fungerar desto mindre tänker man på dom… Det är bara när dom inte fungerar som dom får vår fulla uppmärksamhet”
Kenneth Craik (The Social Brain)