lördag 5 september 2009

Tjafs

Vad gör man när man inte orkar längre? En sån himla tur att jag har en så go och glad dotter för det mesta! Det ger ju kraft att orka fast man egentligen inte gör det… För jösses vad hon kan tjafsa! Medicinen är ju inte kul, så jag förstår henne. Men att förstå hjälper mig inte när tålamodet tar slut.

Efter skolan igår tjafsade hon i närmare en timme när det var medicindax. Tillslut så bara orkade jag inte längre. Jag slängde hennes nattlinne på golvet och sa (eller skrek nog snarare) att då fick hon gå och lägga sig, god natt! Sen gick jag… Jag var för nära utbrott jag med, så det var bättre att gå därifrån ett tag.

Idag var det samma visa igen. Vad gör man när man inte klarar att ge medicinen som hon måste ha? Jag har sån lust att skita i alltihop och låta henne ta konsekvenserna! Men det skulle ju inte hjälpa, så därför blir det ju att jag lyckas ge henne medicinen tillslut. Jag måste ju, det finns inget alternativ! För får hon inte medicinen så blir hon sjuk och måste läggas in. Och jag kan inte förklara det för henne, för hon tycker att det är mycket trevligare att ligga på sjukhus än att få medicin… Så jag har bara att se till att hon får den. Även fast jag egentligen inte fixar det… (Eller… det gör jag ju… till slut).

Men stackars lilla gumman! Hur arg jag än blir och hur lite tålamod jag än har så är det ju inte Sandras fel! (även om det beror på hennes tjafsande att tålamodet tar slut). När jag kom in till henne igår, efter det att jag sagt god natt och typ räknat till hundra eller nåt, för att fråga om det inte är bättre att bli klara med medicinen istället för att bara sitta där i sitt rum hela kvällen, så hade hon tagit bort överkastet, satt på sig nattlinnet och låg i sin säng och var ledsen. Ååå, det gör ont i mitt mammahjärta!

Jag VET att Sandra inte tjafsar för att reta gallfeber på mig, jag VET att tjafsandet kommer när det låser sig för henne och att det beror på hennes autism och att hon inte kan hjälpa det. Och jag vet att det ibland står för oro och rädsla. Jag VET det! Det är väl därför jag får så dåligt samvete när min ork inte räcker…

Jag kan ju ge ett annat exempel på hur lilla damen kan få mig maktlös och vad det är jag kallar tjafs. Förut tjafsades det VARJE kväll när Sandra skulle bli omstoppad. Hon ville att jag skulle stoppa om henne, men hon la sig inte ner i sängen. Så jag stod med täcket och bad henne lägga sig, men hon bara sitter. Alltså, hur länge som helst! Låter inte som nåt problem, och det är det väl inte heller, om det händer ibland. Men där stod jag och väntade varje kväll. Och då menar jag vänta! Hände inget mer. Jag sa ”Lägg dig ner nu, annars går jag” Sandra satt, och jag gick.

ILLTJUT!!! ”STOPPA OM MEEEEJJ”

Jag kom tillbaks, tog täcket och sa ”Lägg dig ner” Sandra satt! Vi kunde hålla på så jättelänge och det slutade alltid med att jag gick och lät henne gallskrika tills jag själv hade lugnat mig. För sen, efter ett ordentligt utbrott, brukade hon äntligen lägga sig. Inget vidare roligt avslut på dagarna…

Det är iaf det jag kallar tjafs. Nåt vi ska/måste eller som Sandra vill, men som vi fastnar i på vägen. Det låser sig och vi kommer inte vidare. Sandra vill gå ut men sätter inte på sig skorna, utan gnäller bara om att gå ut. Sandra behöver gå på toa, men ställer sig inte så man får knäppa upp byxorna, utan gnäller bara om att gå på toa. Sandra vill klippa, men tar inte saxen. Sandra vill hålla i boken när jag läser, men bläddrar inte sida…… osv… Och man kan inte ta i henne, man kan inte tvinga henne, man kan inte förklara. Man kan bara vänta. Och vänta… Den väntan är frustrerande! Och den slutar ganska ofta i utbrott.

Dom flesta såna situationer har vi löst, genom att lämna Sandra ifred. På kvällarna har vi slutat med saga och omstoppning och det funkar jättebra! Men visst, jag saknar ju det där mysiga. Läsa saga och stoppa om, men för oss var det ju inte speciellt mysigt… Nu ställer vi timstocken och Sandra får bläddra i böcker själv en stund. När timstocken piper så stoppar hon om sig själv. Hon funkar ju bäst när ingen är där och ”stör”.

När det gäller medicinen så är det inte bara en låsning utan även oro inblandat vilket gör det ännu jobbigare för Sandra. Det finns inte tid att tjafsa om medicinen i en timme när Sandra kommer hem från skolan. Och i den situationen kan jag inte lämna henne ifred. Vad gör man? Jag vill bara ge upp! Men det går ju inte, så det är bara att göra, för det finns ju lixom inget alternativ.

Jaja, nog om det. Ju mer vi förstår Sandra och ju fler lösningar vi hittar, desto färre bråk blir det. Hoppas jag snart hittar nån mirakellösning på medicineringen… *drömmer*

Nu har familjen ”lördagsmys” å smaskar chips i Sandras rum. Jag har egentligen annat att göra än att sitta här, men efter allt tjafsande så har luften liksom gått ur. Jag får helt enkelt fixa veckans kläder och andra förberedelser imorgon istället. Just nu orkar jag bara inte!
Önskar er alla en fortsatt skön helg!
Kramen!

11 kommentarer:

Emma sa...

Jag förstår din frustration helt o fullt! O man kan inte alltid orka allt.... KRAM

Patricia sa...

Oj oj vännen, vilket tålamod du måtte ha. Jag vet att man har det när man måste men jag har så svårt att se att jag skulle fixa det och förstår att du "blir galen" ibland och bara vill ge upp.

Men du är så stark, envis och du vet att Sandra inte menar något illa och inte rår för hur hon aggerar...men det är likförbaskat skitjobbigt för dig med det där tjafset.

Är hon lika tjafsig med Göran eller skulle det funka att han kan ta över när det låser sig, så du slipper bli "galen"... =)

Håller tummar och tår att det vänder snart och att ni får det at fungera utan en massa utbrott och frustration.

Man orkar mycket men inte hur mycket som helst, även om man vet att det inte är medvetet o.s.v. så du behöver inte ha dåligt samvete eller känna dig som en "sämre mamma"...för du är en helt jäkla fantastisk mamma!!!!!!!

Massa massa kramar

Suzan sa...

Du är precis som en annan läsare skriver, en fantastisk mamma, tvivla aldrig på det!
Jag är lite nyfiken på hur medicinen tas och om den kan ges på annat sätt?

Anonym sa...

Hej
Länge sedan sist, tittar in för att kolla läget lite och visa att jag inte glömt dig.
Du vet att du är världens bästa mamma till Sandra. Ingen orkar med hur mycket tjaft som helst, du orkar nog ändå med mer än många av oss andra.
Ha en bra fortsättning på helgen.
Kram Kristina

Sussi sa...

Ja du vännen min det är så det är.
Det är klart att dom inte gör så för att vara dumma, utan det mera bara blir så.
Bobo vill inte äta mat eller dricka ordentligt och då kommer det ju ta längre tid innan det blir bättre.
Det bästa av allt är att vi har fått dessa barn till oss, bara för att vi är gjorda för att stötta och hjälpa dessa underbara ungar.
Visst ja imorgon kankse Ada-lovisa kommer upp hit och hälsar på.
kramar
Sussi

Anonym sa...

Du är en toppen mamma!

Förstår att det är extra jobbigt ibland, du är ju också bara en människa och man orkar inte hur mycket som helst hela tiden.

Trevlig helg.

Emilly

Mamman sa...

Men Nina, du har ett fantastistk tålamod! När man läser om ert liv så förstår man vilket tålamod både du och din man har och hur mycket ni älskar er dotter. Vare sig man har barn med eller utan funktionshinder så tar krafterna och tålamodet ibland slut och det är okej... Krafter hämtar man igen och tålamodet...ja...det finns där nästa dag. Kram på dig!!

Mona sa...

Att känna sej elak och att vara elak är inte samma sak. Klart att det är jobbigt ibland. Klart är det är rent förjäkla trist ibland att det är "tjafs och tjat".
Men man FÅR bli arg. Eftersom du är både MAMMA och ASSISTENT så är jag säker på att du ALLTID gör det som är bäst, för stunden. Se det positivt, hon fixar att du blir arg och säger ifrån. Det är också bra, att du kan visa att du är arg och "Nu räcker det". För det blir ju bra. Tänk så långt ni har kommit de sista åren! Någonstans vill nog Sandra få bestämma, och hon märker ju att det gör nytta. Hon får en reaktion. Snacka om snabb-belöning!!!!
En SUPERDUPERENORMJÄTTEMEGAKRAM till en fantastisk och generös och duktig och kompetent och kramgo och karuselltokig och profesionell och världsbäst kvinna!!!!

Pernilla Be sa...

Har ni provat sociala berättelser och seriesamtal? Sociala berättelser använder man för att nöta in ett nytt beteende och med seriesamtal kan man reda ut en konflikt tex. Men det har ni kanske redan provat? Vi har bara använt det några gg för att reda ut en konflikt.

Jag blir också dödens trött på Toves tjafs, men tack och lov glömmer man snabbt. Så fort hon somnat eller om jag får en timme ensam så har jag nästan glömt bort hur jobbigt det är.

kram//pernilla

Photo by Maria sa...

Att man tappar tålamodet är helt normalt och mänskligt.. Men jag förstår att du tycker det är jobbigt..

Kramar
Mia

Pernilla Be sa...

Måste hon ta medicinen på eftermiddagen när hon är trött efter skolan? Eller vill ni inte riskera tjafs på morgonen när hon är piggare?

En sak har jag lärt mig med Tove, har man börjat ta striden får man inte ge sig. Då lär hon sig att det lönar sig att tjafsa. Hon känner instinktivt om jag är bestämd inifrån och ut och trygg i mitt beslut, då ger hon sig nästan direkt. Om jag däremot är tveksam inombords (glass eller inte efter maten tex) så fortsätter hon tjata en lång stund.

Är jag tveksam eller beslutstrött brukar jag därför inte svara alls tills jag bestämt mig. Jag säger aldrig NEJ först och JA sen. I affärer kan jag förekomma henne genom att säga att "Du får en XX eller inget." Då tar hon alltid XX. Men visst är det som att ha en trotsig treåring från och till.

Ha inte dåligt samvete, du gör så gott du kan varje dag och varje stund ihop med Sandra. Hon har världens bästa mamma och det vet hon. Det är inte farligt att bli arg på varandra, det ingår i alla relationer.

kram//pernilla