tisdag 22 september 2009

Ljuvliga egna tid???

En alldeles egen, ensam, skön dag, och vad gör jag?? Ingenting! Njuter inte ens, utan blir mest rastlös å undrar om jag missat nåt viktigt. Kommer på en massa ”måsten” och ”borden” som jag skulle kunna passa på… å försöker prioritera men kan inte tänka klart och får inget gjort alls istället! Tar inte ens fram min bok! *suckar* Undrans om jag behöver öva på att njuta av bara mig själv??

Hursomhelst så var det skönt när Sandra kom hem och jag fick börja jobba igen! Hon var glad och pigg, och hade haft en bra dag på fritids.


Idag är det som vanligt igen, skoldag för Sandra å prommis med Göran för mig. Gissar jag iaf. Beror förstås på hur hans onda kropp mår efter gårdagens jobb… Han kanske inte kommer ur sängen…

Varje morgon sen en tid tillbaks har jag följt Mellas kamp och idag kom det sorgliga beskedet. Kampen är över. Så jag känner mig lite tom och sorgsen just nu. Man har så mycket att vara tacksam över.

Det känns konstigt och orättvist att min vardag bara fortsätter… Men nu måste jag hämta katterna för både dom och Sandra väntar på morgongos i Sandras säng.

Njut av livet så länge det varar!
Kramen!

10 kommentarer:

Nattmia sa...

Att njuta av ensamhet kanske är en konst och som kan behövas tränas på.. Jag älskar mina ensamma stunder lika mycket som jag älskar att ha mina barn, sambo och mycket att göra runt mig..

Var inom och läste lite om Mella, ledsamt.. Det enda man kan hoppas är att hon har det bättre nu.. Familjen kommer få det tuffare nu än under denna tiden som varit..

Ha nu en bra dag och hoppas ni kommer ut på promenad..

Kram
Mia

Mamman sa...

Åh så ledsen jag blir när jag läser att jorden förlorat en så söt liten tjej :o(

Nina att njuta när man är ensam är inte lätt, jag blir också rastlös men samtidigt är så tror jag det är nyttigt att träna sig i denna "ädla" konst ;o). Kram

Patricia sa...

Ja det är inte lätt att bara vara och njuta av det om man inte är bortskämd med det...kanske behöver du träna lite på det.. hi hi.

Jag älskar egen tid och få vara ensam några timmar eller dagar, vilket jag hade jättesvårt med för några år sen, men jag har lärt mig att bara vara även om jag får mina bakslag med alla måsten som pockar på i skallen... ha ha.

Ja man påminns om hur bra man har det när man tar del av andras olycka... =(
I går träffade jag mamma och hennes en bästa väninna...hennes man dog bara knall och fall för 2 veckor sen, i hallen när de kom in från hundpromenaden på kvälen...bara 62 år gammal. Och jag började ju gråta när jag kramade om henne, vi behövde inte säga något...
Och då kommer ju tankar om ens egna föräldrar och ens egen tid på jorden lite närmare....

Ha en bra dag!
Kram Patricia

Pernilla Be sa...

Jag känner igen det jättemycket. Man är så van vid att alltid ta hänsyn till alla andra så när man har en timme eller två "över" så har man inte ens vett att njuta av den tiden. Men det är nog en träningssak. Sitta på en stol och "bara vara" en halvtimme då och då funkar kanske som bra träning.

Jag har insett att jag egentligen har stort behov av egentid, men jag fyller den tiden oftast med träning, bokläsning, cykla, promenera och glo på tv. Huvudsaken för mig är att jag får vila öronen en stund.

kram//pernilla

lindrosu sa...

Så trevligt att möta Dej som är nöjd med och glad åt livet.Jag instämmer men jag har en Man sedan57 år vid min siuda --det gör kanske skillnad! Må gott

Mona sa...

Så mycket sorger det finns. Så mycket det finns att vara tacksam för i livet, i vardagen. KRAM

jeannette sa...

Hej vännen, Ja tänk om man kunde njuta jag känner igen mig själv i det du skrev. " carpe diem" Och jag kunde inte låta bli att gå in och läsa om den lilla flickan Jätte hemsk. kramar

Sussi sa...

Nina min vän att njuta av sig själv är en konst, men när man väl kan det så är det underbart härligt.
Jag trivs bra med mig själv, men så har det inte alltid varit.
Imorgon är en ny dag att njuta av.
kram
Sussi

Myrra sa...

Oj, oj, oj, detta var hemskt med den lilla flickan! Jag läste vad hennes Mamma skrev, och förvånades av att hon klarade att skriva överhuvud taget! Vad söt hon var lilla Mella, så vacker! Det är sådana här gånger man vill ha svar på sina VARFÖR men man får aldrig de svaren, ialla fall inte så länge vi är på den här jorden. Nu hoppas jag att Prästen kan lindra med sin närvaro, men som Mamman sa - inga ord hjälper nog ännu! Tiden får arbeta för det. Och vi får sända många varma tankar till de anhöriga och be om styrka för dem att ta sig igenom det här närmaste... först och främst.

Det är nog därför som du fick så lite ro att ta dig för någonting fast du var ledig. Du har ett så varmt hjärta, det har jag fått känna på genom all den omtanke du visat mig under min svåra tid. Så jag sänder en stor kram med mycket kärlek i till dig vännen! Önskar dig allt gott!
Kram från Myrra.

Anonym sa...

En liten gråtsund blev det när jag läste om Mella! Ja vad vi ska vara tacksamma för de enkla små sakerna vi har i livet.

Njut av din tid men jag förstår din rastlöshet!

Kramar Maritha Q