måndag 7 september 2009

Hänsyn och respekt

Det finns vissa saker som får Sandra att må dåligt. Saker som ”vi vanliga” inte kan föreställa oss, och som då en del har svårt att respektera. Saker som hon, när hon är skör, inte står ut med och som kan uppfattas som fix idéer. Jag brukar jämföra det med allergi, för allergi förstår dom flesta bättre.

Det är ju känt att personer med autism ofta är känsligare än andra för t.ex. beröring och ljud- och synintryck. En del klarar inte ens att klippa håret eller naglarna, för det gör ont!... Så säger dom som inte kan föreställa sig det ”Nej men du, det gör inte ont att klippa håret” Men hallå! Det var det där med respekt. Om någon skriker ”Det gör ont” så gör det ju ont på den personen oavsett vad andra tycker om den saken. Det spelar lixom ingen roll att det inte kan göra ont i håret, för det är hur personen uppfattar det som är viktigt! Man kan inte säga ”Nej, det gör inte ont” för det vet ingen annan än personen själv nånting om!

Ja, det var ju en parentes i vanlig ordning… Tillbaka till Sandra då. När hon är skör så har hon väldigt svårt att fixa vissa saker. Hon får kväljningar och närapå kräks! Det är snören, trådar, trasigt, smutsigt, dukar och mattor. Och ”tyg-hörnor” som t.ex. kragarna på skjortor. Hon fixar t.ex. dukar om man häftar fast kanterna under bordet, så inga hörnor syns. (Så har vi gjort med en vaxduk i köket, nämligen).

I duschen igår fick Sandra syn på en tråd i min tröja. Den kväljde henne så hon nästan höll på att kräkas. Men bara jag klippte bort den så gick det ju över. Jag kom då att tänka på när hon gick i sin förra skola, för där togs ingen som helst hänsyn till det här. Dom förstod inte hur dåligt Sandra verkligen mår. Det var då jag började jämföra med allergi. För visst är det väl konstigt att folk har lättare att acceptera om det går att ta på, liksom. Om det är synligt. Om man får astma eller eksem. Det räcker inte att man ”bara” mår psykiskt dåligt, det accepteras inte för då är det plötsligt fix idéer…

När jag var och hälsade på i förra skolan en gång så skulle en lärare knäppa Sandras jacka. Då lutar hon sig över Sandra och snörena från lärarens jacka hänger och dinglar precis framför ögonen på Sandra. När jag påpekade det och förklarade hur dåligt Sandra mår av det så får jag till svar ”Vi kan ju inte klippa sönder våra jackor”

Men ååååå!!!! Hur svårt kan det va att stoppa in snörena innanför jackan då??? Snacka om att vara trångsynt! Ibland undrar jag om en del vill ha problem eller om man vill lösa dom? Det var ju samma sak på gympan, då dom flesta killarna hade snören i gympabyxorna. Kan man inte lära barnen att ta hänsyn till varandra och gömma såna snören? Vad är problemet? Dom förstod aldrig hur dåligt Sandra mådde av snörena. Hon stod inte ut, men ingen brydde sig, för hon fick inte eksem av det!

Nåja! Imorse tog iaf Sandra kanel på filen alldeles själv!
Kramen!

9 kommentarer:

Tanja sa...

Vännen min... Det där med familj och släkt som man tycker så mkt om, men kan bli så --- arg o besviken på!!!! Jag har samma problem med min familj som har svårt för att hantera vissa önskemål. Det är så SMÅ önskemål för att sonen ska må bra, men av ren principsak... Och sen den känslan man får att de tror man gör för "stor sak" av en liten skitsak... det är ju VI som får leva med problemen dagligen!! Eller hur?! OM nu Sandra mår dåligt av det - LYSSNA på föräldrarna. De vet ju vad deras barn mår bra av!! Endel personal i skola/förskola tar för GIVET att föräldrar bara gnäller för småsaker. Otroligt. Skönt att det funkar bra på nya skolan..

Skönt att du står på dig, men jag vet hur energikrävande det kan vara! Tror vi är ganska lika du o ja...

Kramen!

Mona sa...

Men åååå, vad jag vill bo närmre och komma och krama dej! Jag blir så ledsen att de inte kan tycka om Sandra som hon är. För det är så lätt att underlätta. Du är så duktig på att tala om hur det ska vara för att flyta på för Sandra.
Du har ALDRIG begärt stora saker, bara hänsyn!
SLUTA ALDRIG!!!!!!! För som personal i omsorgen i annan kommun, jag lär mej så mycket av bråkiga, ledsna, arga, glada, pratiga anhöriga.
KRAM

Britt-Marie sa...

Åh vad lätt det hade varit om vi människor lättare kunde sätta oss in i andras situation, hur mycket bättre allas liv skulle vara. Förlorade min syster och hennes familj p g a barnens handikapp och deras oförståelse i somras så jag förstår vad du menar. Man önskar bara att bli hörd utan att bli dömd, att få lite extra förståelse och slippa höra det bakom sin rygg. Små saker som lättar våra hjärtan och som skapar trygghet för våra barn. Kämpa på Nina!! Kram

Anonym sa...

TACK för din underbara blogg. Jag blir så ledsen när man inte kan bli accepterad för den man är. Så stå på dig för det är du som vet vad som är bäst för Sandra.
KRAMAR
Agneta

Photo by Maria sa...

Ja det där med att förstå andra kan man vända och vrida och förklara i evigheter och det går ändå inte in.. Jag tycker det är tragiskt att inte släktingar vill el kan förstå, nu är Sandra så stor med så de borde insett att det inte är fixideér..
Ni kämpa på bra även om jag kan tänka mig at det är som att slå huvudet i väggen många ggr..

Ha nu en bra dag..

Kram
Mia

Sussi sa...

Ja du vad ska man säga,det som inte syns kan man ju inte må dåligt av.
Vilket djävla dravell, klart som fan att man kan må dåligt av allt.
Kan tänka mig att det är tufft och jag hajar precis hur det är.
"Men va fan Jesppe skärpt dig nu du är ju 13 år", ja men han är inte som alla andra utan han är han.
Hur kan läkarna säga här att du kan INTE ha ont i huvudet vi har ju tagit bort det som gjorde ont, men hallå hon är nyopererad.
Blir så trött på alla som vet bäst, och ta me fan (ursäkta mitt hemska språk)om inte jag vet vad som är bäst för mitt barn.
Låt våra ungar vara, håll dig borta om du inte kan respektera dom!
Kramar från oss, du är guld värd

Annelie Lorentzon sa...

Hej vännen,
Din sista kommentar i din blogg, gjorde mig väldigt glad, det att Sandra tog kanel alldeles av sig själv, hurra för henne.
Sen håller jag med dig alldeles förskräckligt mycket, tänk om alla kunde acceptera alla precis som de är....Det som inte synd, det känns iallafalla. Min dotter, nu 24 år har en typ av boderlin som inte syns naturligtvis, men som känns och påverkar hela hennes och vårat liv.
Visst det skulle ha varit bra mycket lättare att ha fått en frisk dotter, men nu fick vi ju inte det (varken du eller jag, även om det inte går att jämföra) då får man göra det bästa möjliga av situationen och älska det barn man fått med all den kärleken man har. Har andra problem med det så är det dom som förlorar och går misste om väldigt mycket i sin trångsynthet.
Kram på er
Annelie

Madlar sa...

Det är så mycket lättare att ta till sig när funktionshindret syns utanpå, för somliga ogripbart när det sitter på insidan. Har ni ingen ledsagare som kan fungera som "kompis" till Sandra som kan göra små utflykter eller annat som passar?

Patricia sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.