Sandra
mår bra efter den lilla svackan, även om man märker en oro hos henne. Det är ju
svårt att ha ett tryggt schema när vi inte har nån vidare bemanning att bygga
upp schemat efter. För Sandra har det dessutom alltid varit viktigare med vem
hon ska vara än vad hon ska göra.
Många
har försvunnit utan att hon förstår varför och utan att vi kan förklara det
för henne. Många har kommit tillfälligt på sista tiden och det går inte heller
att förklara. Inte ens jag vet ju om folk kommer tillbaks eller inte. En del
lovar utan att hålla och vi brukar undvika att berätta nånting för Sandra om vi
inte måste, innan vi vet. Det känns i mamma-hjärtat när Sandra känner sig
sviken och jag har fått svårt att lita på nån just nu.
Men
vi gör vårt bästa med att fokusera på ”här och nu” och under kommande vecka
kommer iallafall en kär person. Sandra fick reda på det igår, och blev genast
lugnare. Skönt att det finns nån annan än vi föräldrar i hennes lilla begränsade värld.
Min
migrän är borta och jag har t.o.m. kunnat njuta lite av vårsolen, och lite
kärlek bland sångsvanarna. Jag önskar er alla en fin vår!
.
2 kommentarer:
Kramar om dig och hoppas att det lättar snart på assistansfronten! <3
//Bellan
Känner så väl igen det här. Vi har haft på tok för många eventuella assistenter på besök o så blir det ingenting av det.
Känner också att vår kille får en helt ohanterbar situation och känner sig så sviken av människor.
Hur förklarar man man?
Att få tag på vettiga assistenter i dagens läge är ju som att leta efter en nål i en höstack.
Vi har gått underbemannade i snart 2 år nu och det känns.
Hoppas ni snart hittar nån pärla.
Skicka en kommentar