Här
är det fullt upp för tillfället och vi håller på med inskolningar. Det är
förstås både roligt och spännande att få in lite färskt blod och nya friska
tag, men också jobbigt innan man hittar det nya flytet. Så jag är ganska trött
nu, kan man lugnt påstå.
Det
är när man ska lära upp någon ny som man upptäcker hur mycket det är att lära
sig i det här jobbet. Det är svårt att förklara och förstå, när hela livet är
fullt av små viktiga detaljer. Saker som jag inte ens tänker på, utan bara gör,
eftersom det är rutin. Rubbas flytet kommer man av sig helt. Och när man måste
tänka på vad man gör hela tiden, så rubbas lätt flytet, eftersom man gör så
mycket omedvetet.
Jag
hade en vän hemma för länge sen, när Sandra var på korttids. Plötsligt säger
hon ”Vet du om att du jobbar hela tiden?” Nä, det hade jag förstås ingen aning
om. Jag är så van att bereda vägen rätt när jag har möjlighet, så jag bara gör
det. När jag är där gör jag det och så passar jag på lite här medan jag ändå
gör det... Så när man ska lära upp andra, och själv låta bli att passa på lite
här och där medan man ändå gör, så rubbas ju det där flytet och man måste börja
tänka på vad man gör och när man måste för att inte glömma…
Små
detaljer som är viktiga för att Sandra ska ha sitt flyt, men som kan vara
väldigt lätt att missa om jag glömmer tala om det, eller skriva rutinlistor på
precis allt. Hur man säger för att Sandra ska kunna, t.ex. Eller vilken ordning,
eller med vilka hjälpmedel, eller vilka sorter osv, osv.
För
att hinna ligga steget före så måste man ha ett flyt och man måste ”passa på”
mest hela tiden. Det går liksom i ett, för annars blir det inget av nåt.
Sen
gäller det, samtidigt, att inte skapa problem genom att börja med vanor som
inte behövs. Så i vissa situationer måste det vara olika varje gång för att
inte bygga upp förväntningar som oroar längre fram. Och andra saker måste vara
på samma sätt för att fungera. Ibland lär man sig snabbt hur det måste vara,
för konsekvenserna syns direkt, men ganska ofta ser man det inte förrän det
blir problem längre fram och då har man ett större jobb att hitta tillbaks
igen.
Det
är lätt att tro att man överdriver när man försöker berätta om jobbet. Men alla
som jobbat ett tag förstår vad jag menar, och inte alla fixar det. För det är
tuffare än vad man kan föreställa sig och man blir väldigt trött i huvudet
efter en arbetsdag.
Ligga
flera steg före, vara otroligt lyhörd, komma ihåg alla detaljer och ordningar
och samtidigt hantera Sandra. Det är inte ett jobb där man kan luta sig
tillbaks och ta det lugnt, precis. Det är heller inget jobb där man kan luta
sig på sin arbetskamrat och tänka ”Det är lugnt, vi är ju två” för var och en
måste klara sina egna arbetsuppgifter självständigt om det ska fungera!
Fast
det är roligt också, måste jag förstås tillägga! Bara man inte kommer efter för
mycket, så är det jätteroligt och mycket lugnare än om man börjar skjuta upp
saker, för då kör det ihop sig. Hittar man flytet, får in rutinerna och har
ordentlig framförhållning, så hinner man skapa en meningsfull och rolig dag åt
Sandra utan stress, och då är det jätteroligt.
Det
tar ungefär ett halvår att lära känna Sandra, för rätt person. Klarar man det
inte då så är man inte rätt person.
Ang.
förra inlägget - Tack för kommentar och lyckönskningar! 😊 Mycket kommer lösa
sig när Sandra har eget boende, men inte personaltätheten. Vi är bara i vårt
hem när vi jobbar, och om Sandra bor nån annanstans så måste vi vara där med,
när ingen annan är det. Så just den biten gör ingen skillnad på vår ledighet,
faktiskt. Men det finns annat som underlättar när Sandra har egen bostad. Att vi
hinner sköta vårt hem på vår fritid, t.ex. Och att dom som jobbar hos Sandra
sköter hennes hem, och allt som rör hennes liv, tillsammans med henne.
.
1 kommentar:
Du menar väl inte att Sandra inte har assistans dygnet runt?Det låter helt fel om det skulle vara så.Eller menar du att ni kommer att vara hos Sandra när hon bor ensam för att ordna saker?Vara vikarier?
Jag kan berätta att det gör STOR skillnad även om man gör en hel del på sin fritid,just för att man hinner återhämta sig mellan varven.
När man bor med en person med autism är man aldrig avslappnad så det kommer ni märka snart hoppas jag hur det känns att vila hemma.
Ha det gott!
Annette
Skicka en kommentar