Kan själv

Sandra var jätteduktig att rulla köttbullar igår. Man blir så glad när hon får såna lagom utmaningar att växa av, och när man ser att hela hon strålar. Hon behöver dom där utmaningarna för att må bra och utvecklas.

För det är väl kanske bäst att tillägga att Sandra inte kan ”rulla köttbullar” bara sådär. Utifall det fortfarande finns läsare som tror att hennes assistanstimmar beror på tur… Nej, hon gör ingenting av sig själv, utan alla aktiviteter kräver ordentligt med planering och förberedelser för att hon ska känna att hon ”kan själv” Man får inte precis hjälp i köket men, som Annelie påtalade lite i gårdagens inlägg, det ger en hel massa energi när man ser att förberedelserna man gjort var rätt och Sandra blir stolt.

Ju mer självständig Sandra ser ut att vara, desto mer jobb ligger det bakom, faktiskt. Och det är så vi jobbar hela tiden. Vi bereder vägen rätt, så Sandra tror att hon kan själv. Det är då vi har lyckats med vårt jobb.

Utan assistenter som bereder vägen klarar Sandra inte nånting och skulle inte ens kliva ur sängen på morgnarna, dricka vatten när hon är törstig eller ta av sig mössan när hon svettas. Jag minns att vi gick igenom en sån där plan en gång och en av punkterna var om Sandra kunde duka. Och i min värld så kan hon det, förstås. Men utifrån sett, och om någon tjänsteman skulle läsa det utan att vara insatt ordentligt, så blir det väldigt missvisande om jag skriver att hon kan.

Men hon kan ju, på sätt och vis. Om vi bereder vägen, och ställer fram sakerna åt henne i rätt ordning, lagom mycket i taget, på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Och på dom dagar när hon är på rätt humör. Då kan hon duka 😊 Igår kunde hon rulla köttbullar.

.