Ett litet snedsteg

Det behövs så lite för att det ska vara kört, om man inte agerar rätt. Och det är inte alltid så lätt att veta vad som är rätt, men någonstans kan jag tycka att det är huvudsaken att man försöker. Funkar det inte på ena sättet så provar man ett annat. Tillslut brukar man hitta rätt.

Vi har alltid haft svårt att motivera Sandra att röra sig. Och det är kanske bäst att tillägga nu, att jag inte behöver några tips, för vi har idéer så det räcker, vi behöver bara hitta rätt. Jag skriver för att berätta, inte för att vi behöver hjälp.

Vi kom iallafall på att Sandra tycker det är roligt att köra sin rullstol, så vi började förra promenaden med att hon fick köra den tills hon blev trött i benen. Eftersom hon är otränad så blir hon ju trött ganska fort, men var glad och nöjd under hela promenaden. Både bakom rullstolen och i den.

På andra promenaden skulle vi göra likadant, och Sandra fick visa vägen lite. Vi kom tyvärr inte så långt, för nånting hände som vi inte såg fast vi hade uppsikt hela tiden. Jag trodde först att hon slog i foten mot rullstolen, och så var det kanske?! Hon sa själv att hon halkade, men det brukar hon säga om hon tappar balansen lite. Det syntes inte när det hände, så det var inte så att hon höll på att ramla, men hon uppfattade det säkert så själv, och blev rädd.

Hon är så otroligt rädd för att ramla, men har nästan aldrig gjort det någon gång. Eller, egentligen är det nog inte ”att ramla” som skrämmer henne, utan känslan när hon plötsligt tappar lite balans. (Eftersom hon nästan aldrig har ramlat, och inte kan föreställa sig saker hon inte upplevt). Vi tror att ostadigheten hon ofta känner kan bli lite bättre om hon tränar upp musklerna i benen, även om det inte är hela orsaken. Men efter det som hände, vad det nu var, så vägrar hon gå mer. Typiskt. (Ja, på promenaden alltså, annars går hon).

Så nu börjar vårt klurande och tänkande på hur vi ska locka tillbaks lusten att gå själv. Så är det med allt, heltiden. Det är vi runt Sandra som måste hjälpa henne att utvecklas, annars gör hon inte det.

Först ska vi se om oron lägger sig av sig själv, genom att inte göra så stor affär av det, utan låtsas som ingenting vid nästa promenad. Beroende på hur Sandra reagerar och om hon vill köra rullstolen eller inte, så klurar vi vidare sen. Vi har t.ex. en promenad-karta som kan hjälpa henne att fokusera på annat. Eller så finns det alltid något gosedjur som vill ut och åka rullstol. Men, vi låter rädslan lägga sig lite först. Kanhända att det räcker med att dom sopar bort gruset snart, om det var så att hon halkade till på det.

Det jag ville få fram med den här berättelsen var att det är så lätt att få Sandra att backa i utvecklingen istället för att fortsätta framåt. Man måste vara på sin vakt, väldigt lyhörd och ha förmågan att våga utmana henne lagom vid rätt tillfälle. Annars slutar det med att hon sitter i soffan med sina klippkataloger dagarna i ända…

Det var väldigt tydligt för en tid sen, när jag inte hade duschat Sandra på ett tag. Efter badet får hon en badrock på sig, medan man torkar håret på henne. Den kan hon ta av sig själv, om man inte har knutit skärpet med nån krånglig knut. Plötsligt en dag när jag hade duschat henne, så stod hon och sträckte fram armarna med sin rock på sig. Och väntade på att jag skulle ta av den. Det räcker ju med att någon hjälper henne mer än hon behöver, så kan hon inte längre.

Jag blev lite ledsen av det, faktiskt. Vi måste ju jobba åt andra hållet. Sandra mår bra av att ”kunna själv” så det är det vårt jobb går ut på mest hela tiden. Även fast hon aldrig kan bli självgående, så måste hon få växa och utvecklas efter sina förutsättningar, och få lagom utmaningar som gör att hon blir pigg och glad.

Men det där var ju ganska lätt att ändra på så fort jag upptäckte det, så efter ett par gånger tog hon av sig rocken själv igen. Bara man bereder vägen rätt, säger rätt sak vid rätt tillfälle och inte står för nära, så kan hon för det mesta. Och vet ni vad hon mer lärde sig sen, med lagom steg och rätt förberedelser från mig? När jag har torkat håret klart nu, så säger jag ”Gå och häng upp rocken” och hon tar av den och hänger upp den på kroken själv! Det ni ✌

Det är det som är det stora jobbet. Att det ska verka som Sandra gör själv, trots all hjälp hon behöver. Det är då vi har lyckats och det är då Sandra får växa och bli stolt över sig själv. Men det behövs inte mer än att jag, vid rätt tillfälle, glömmer säga "Gå och häng upp rocken" så kan hon inte det. Och det går inte att be henne vända om hon har hunnit ut från badrummet.

Trevlig helg!

P.S. Efter Kalla Faktas reportage. Conrad är tyvärr inte ensam. (Och sen, när det inte är skolplikt längre, utan man blir vuxen men har samma behov fortfarande, då finns det ännu mindre anpassade verksamheter att passa in i, för dom som inte klarar det som finns)
Läs även skribentens kamp här.

.