söndag 9 oktober 2016

Fungerande verksamhet och gnagande oro

Jag ska försöka mig på att skriva lite om verksamheten, tänkte jag. Vi har ju ändrat den en hel del sen vi var tvungna att avsluta korttids i våras. Inte bara därför, även om det innebar väldiga förändringar med assistansbemanning och schema, utan också för att Sandra var lite less på det vi hade innan.


Sandra behöver variation, anpassning och lagom sysselsättning hela tiden, så det är inte bara, liksom. När hon tröttnar på nåt, så tröttnar hon! Då måste man tänka om lite, så hennes dagar blir innehållsrika på hennes villkor igen. Så när hon inte ville gå ner i källaren två morgnar i rad så planerade vi om.

Nu är den minsta delen av verksamheten i källaren, med dom aktiviteter som vi hade förut. För dom gillar hon också, om det inte blir för mycket av det goda. Vi börjar dagen uppe i huset nu, och Sandra är delaktig i matlagningen. Inte så mycket än, men allt har sin tid och allt måste ju hinna planeras om det ska fungera ordentligt. Det har liksom varit lite mycket på sistone, så vi får ta lite i taget. För allas skull. Meningen är ju att Sandra så småningom ska vara med och laga lunchen under större delen av förmiddagen.

Beroende på vad det är för mat, så kommer det troligtvis att bli lite annat också, som städning, t.ex. Eller roligheter som bakning. Men den planeringen ligger längre fram. Efter maten nu går Sandra alltid ut (om det inte är riktigt ruskväder så hon själv inte tycker om det). Dom tar en promenad med rullstolen och vi hade stora planer för det i början :)

Man lär sig hela tiden, för Sandra blev stressad av det istället. Vi tänkte att det skulle vara roligt med lite aktivitet i samband med promenaden, men där fick vi backa. Nu går assistenterna samma runda varje dag, och Sandra får samma mellis på samma ”rast-ställe” så hon får in rutinen och vet exakt vad som gäller. Det tog bara ett par dagar så blev hon lugn. Eloge till assistenterna som anpassar så bra!


Nu planerar vi att utöka promenaden med lite aktivitet ändå. För att Sandra ska bli lite delaktig, och inte tröttna så har assistenterna fotat detaljer längs vägen som jag har plastat in. Meningen är att Sandra ska kunna följa promenaden med hjälp av bilderna och det tror jag hon kommer gilla.

Efter promenaden sen, så är det verksamhet i källaren den tid som är kvar innan kvällsbadet tar vid. Aktiviteterna i källaren är mer ”skol-lika” med ”jobba i bänken” (pedagogiska uppgifter) och skapande.

Dagarna är fyllda och tiden går fort, men det gäller att hela tiden hitta en nivå som är lagom för Sandra. Hon behöver aktiveras lagom för att inte bli uttråkad eller stressad. Både för mycket och för lite gör henne sjuk. Måtte hon få behålla sin assistans livet ut!

I den här kommunens verksamheter och boenden skulle Sandra aldrig få den personaltäthet hon behöver för att inte bli sjuk. Dom fattar verkligen inte behovet och konsekvenserna och skulle inte koppla ihop hennes mående med rätt orsaker. Det oroar, för dras assistansen ner så är det ju det enda alternativet för henne. Det får bara inte hända.


Ibland ångrar jag att vi kämpade så för att få barn. Hade vi vetat vad vi skulle utsätta henne för hade det nog varit bättre om hon hade sluppit födas. Men än så länge är hon lycklig.

.

3 kommentarer:

Emelie sa...

<3

Annelie L sa...

Hon har de bästa föräldrar dom tänkas kan ❤️
Ert liv hade kanske varit bekvämare utan barn, men ack så tomt och trist. Kram finaste ❤️

Bellan sa...

Åh, gumman, jag ryser när jag läser det där sista..... Älskade vän! ♥♥♥♥♥

Kramar i stora lass ♥
//Bellan