Jag
minns när Sandra började i sin anpassade skola. En träningsskola för elever med autism
och utvecklingsstörning. Eller utvecklingsförsening eller vad det nu heter
nuförtiden (det betyder iallafall samma sak).
Sandras
mentor sa att det var så roligt med en elev som kunde prata så bra, för det var
hon ganska ensam om. Åtminstone i den gruppen hon tillhörde.
Sandras
mentor sa också ofta ”Vad svårt hon har” för precis så var det, och är
fortfarande. Och det ställer till det eftersom omgivningen gärna tror att hon
kan lika mycket som hon pratar… Ja, dom som inte känner henne väl, förstås. Som
LSS-handläggare och tjänstemän som vill ha möte med henne, t.ex.
Sandra
var nämligen den i skolan som hade det svårast när det gällde att anpassa sig,
och att förstå, och delta. Hon hade alltid egna anpassade aktiviteter och
utflykter och var aldrig med på tillställningar där övriga deltog, förutom
ridningen som var väl anpassad. Och förutom mot slutet, då hon var tillräckligt
trygg och kunde vara med på mindre festligheter kortare stunder. För att
lärarna var specialpedagoger och kunde det där med individanpassning så bra.
Under
skolåren utvecklades Sandra väldigt mycket, utefter sina förutsättningar. Det
ställdes lagom krav på henne vid rätt tillfällen och inga krav när dagsformen
inte fixade det. Hon klarade att dela hus med andra, för hon var så trygg i
sitt rum, och med sitt schema och sina lärare. Det var lugnt i huset och alla
visste vad som krävdes för att Sandra skulle vara lugn och trygg.
Hon
kom till skolan senare än dom andra eleverna och åkte hem tidigare, för att
hallen, och vägen in till Sandras rum skulle vara tom när hon behövde passera.
När det var dags för toa-besök så försvann alla (både pedagoger och elever)
från utrymmet mellan Sandras rum och toaletten. Sandra märkte det inte ens, dom
bara försvann in på sina egna rum.
Det
var en sån total anpassning hela vägen, och det var det som gjorde att Sandra
klarade det så bra och hade energi över att utvecklas på. Det är den
fingertoppskänslan och individuella anpassningen dom inte fattar ett dugg av i
vår kommun. Det är därför ingenting fungerar av dom verksamheter som
tjänstemännen anser vara tillräckligt anpassade, så dom liksom inte behöver
erbjuda något annat. Det är därför utvecklingen har gått bakåt sen skolan
slutade. Och det är därför vi måste få allt att fungera själva, utan
specialpedagoger, utan lokaler och utan ett hem åt Sandra. Det är också därför
Sandra har två utmattade föräldrar idag.
Sandra
behöver både specialpedagoger och ett hem för att överleva, utvecklas och må
bra. Så vart ska hon ta vägen?
Det
pratas om tillgänglighet och diskriminering. Media nappar gärna om det saknas
ramper åt rullstolsburna, eller står saker i vägen för blinda. Alla ska ha
tillgång på samma villkor, och ingen ska behöva känna sig begränsad.
Herregud,
Sandra behöver bara nånstans att bo, och rätt pedagogik för att inte krascha!
Vi drömmer inte ens om att hon ska få ha roligt ute också. Det är liksom ljusår
ifrån att samhället ska vara tillgängligt för henne. Men att få bo?! Bara få
finnas och inte vara sängliggande av utmattning… Det vore fint.
.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar