söndag 16 oktober 2016

Att få finnas till

Jag minns när Sandra började i sin anpassade skola. En träningsskola för elever med autism och utvecklingsstörning. Eller utvecklingsförsening eller vad det nu heter nuförtiden (det betyder iallafall samma sak).


Sandras mentor sa att det var så roligt med en elev som kunde prata så bra, för det var hon ganska ensam om. Åtminstone i den gruppen hon tillhörde.

Sandras mentor sa också ofta ”Vad svårt hon har” för precis så var det, och är fortfarande. Och det ställer till det eftersom omgivningen gärna tror att hon kan lika mycket som hon pratar… Ja, dom som inte känner henne väl, förstås. Som LSS-handläggare och tjänstemän som vill ha möte med henne, t.ex.

Sandra var nämligen den i skolan som hade det svårast när det gällde att anpassa sig, och att förstå, och delta. Hon hade alltid egna anpassade aktiviteter och utflykter och var aldrig med på tillställningar där övriga deltog, förutom ridningen som var väl anpassad. Och förutom mot slutet, då hon var tillräckligt trygg och kunde vara med på mindre festligheter kortare stunder. För att lärarna var specialpedagoger och kunde det där med individanpassning så bra.


Under skolåren utvecklades Sandra väldigt mycket, utefter sina förutsättningar. Det ställdes lagom krav på henne vid rätt tillfällen och inga krav när dagsformen inte fixade det. Hon klarade att dela hus med andra, för hon var så trygg i sitt rum, och med sitt schema och sina lärare. Det var lugnt i huset och alla visste vad som krävdes för att Sandra skulle vara lugn och trygg.

Hon kom till skolan senare än dom andra eleverna och åkte hem tidigare, för att hallen, och vägen in till Sandras rum skulle vara tom när hon behövde passera. När det var dags för toa-besök så försvann alla (både pedagoger och elever) från utrymmet mellan Sandras rum och toaletten. Sandra märkte det inte ens, dom bara försvann in på sina egna rum.

Det var en sån total anpassning hela vägen, och det var det som gjorde att Sandra klarade det så bra och hade energi över att utvecklas på. Det är den fingertoppskänslan och individuella anpassningen dom inte fattar ett dugg av i vår kommun. Det är därför ingenting fungerar av dom verksamheter som tjänstemännen anser vara tillräckligt anpassade, så dom liksom inte behöver erbjuda något annat. Det är därför utvecklingen har gått bakåt sen skolan slutade. Och det är därför vi måste få allt att fungera själva, utan specialpedagoger, utan lokaler och utan ett hem åt Sandra. Det är också därför Sandra har två utmattade föräldrar idag.


Sandra behöver både specialpedagoger och ett hem för att överleva, utvecklas och må bra. Så vart ska hon ta vägen?

Det pratas om tillgänglighet och diskriminering. Media nappar gärna om det saknas ramper åt rullstolsburna, eller står saker i vägen för blinda. Alla ska ha tillgång på samma villkor, och ingen ska behöva känna sig begränsad.

Herregud, Sandra behöver bara nånstans att bo, och rätt pedagogik för att inte krascha! Vi drömmer inte ens om att hon ska få ha roligt ute också. Det är liksom ljusår ifrån att samhället ska vara tillgängligt för henne. Men att få bo?! Bara få finnas och inte vara sängliggande av utmattning… Det vore fint.



.