Jag
ska försöka mig på att skriva lite om verksamheten, tänkte jag. Vi har ju
ändrat den en hel del sen vi var tvungna att avsluta korttids i våras. Inte
bara därför, även om det innebar väldiga förändringar med assistansbemanning
och schema, utan också för att Sandra var lite less på det vi hade innan.
Sandra
behöver variation, anpassning och lagom sysselsättning hela tiden, så det är
inte bara, liksom. När hon tröttnar på nåt, så tröttnar hon! Då måste man tänka
om lite, så hennes dagar blir innehållsrika på hennes villkor igen. Så när hon
inte ville gå ner i källaren två morgnar i rad så planerade vi om.
Nu
är den minsta delen av verksamheten i källaren, med dom aktiviteter som vi hade
förut. För dom gillar hon också, om det inte blir för mycket av det goda. Vi
börjar dagen uppe i huset nu, och Sandra är delaktig i matlagningen. Inte så
mycket än, men allt har sin tid och allt måste ju hinna planeras om det ska
fungera ordentligt. Det har liksom varit lite mycket på sistone, så vi får ta
lite i taget. För allas skull. Meningen är ju att Sandra så småningom ska vara
med och laga lunchen under större delen av förmiddagen.
Beroende
på vad det är för mat, så kommer det troligtvis att bli lite annat också, som
städning, t.ex. Eller roligheter som bakning. Men den planeringen ligger längre
fram. Efter maten nu går Sandra alltid ut (om det inte är riktigt ruskväder så
hon själv inte tycker om det). Dom tar en promenad med rullstolen och vi hade
stora planer för det i början :)
Man
lär sig hela tiden, för Sandra blev stressad av det istället. Vi tänkte att det
skulle vara roligt med lite aktivitet i samband med promenaden, men där fick vi
backa. Nu går assistenterna samma runda varje dag, och Sandra får samma mellis
på samma ”rast-ställe” så hon får in rutinen och vet exakt vad som gäller. Det
tog bara ett par dagar så blev hon lugn. Eloge till assistenterna som anpassar
så bra!
Nu
planerar vi att utöka promenaden med lite aktivitet ändå. För att Sandra ska
bli lite delaktig, och inte tröttna så har assistenterna fotat detaljer längs
vägen som jag har plastat in. Meningen är att Sandra ska kunna följa promenaden
med hjälp av bilderna och det tror jag hon kommer gilla.
Efter
promenaden sen, så är det verksamhet i källaren den tid som är kvar innan
kvällsbadet tar vid. Aktiviteterna i källaren är mer ”skol-lika” med ”jobba i
bänken” (pedagogiska uppgifter) och skapande.
Dagarna
är fyllda och tiden går fort, men det gäller att hela tiden hitta en nivå som
är lagom för Sandra. Hon behöver aktiveras lagom för att inte bli uttråkad
eller stressad. Både för mycket och för lite gör henne sjuk. Måtte hon få
behålla sin assistans livet ut!
I
den här kommunens verksamheter och boenden skulle Sandra aldrig få den
personaltäthet hon behöver för att inte bli sjuk. Dom fattar verkligen inte
behovet och konsekvenserna och skulle inte koppla ihop hennes mående med rätt
orsaker. Det oroar, för dras assistansen ner så är det ju det enda alternativet
för henne. Det får bara inte hända.
Ibland
ångrar jag att vi kämpade så för att få barn. Hade vi vetat vad vi skulle
utsätta henne för hade det nog varit bättre om hon hade sluppit födas. Men än
så länge är hon lycklig.
.
3 kommentarer:
<3
Hon har de bästa föräldrar dom tänkas kan ❤️
Ert liv hade kanske varit bekvämare utan barn, men ack så tomt och trist. Kram finaste ❤️
Åh, gumman, jag ryser när jag läser det där sista..... Älskade vän! ♥♥♥♥♥
Kramar i stora lass ♥
//Bellan
Skicka en kommentar