Rent krasst

Sandra är ganska pigg och glad nu, och har varit det under veckan och helgen. Skönt så länge det varar och så länge vi hushållar med hennes energi på ett bra sätt. För att kunna göra det krävs det ett gott samarbete med alla berörda, och det är väl lite si och så med det för tillfället när det gäller korttids. Det har fungerat jättebra i alla år, tills cheferna började bytas ut.

Om en kommun som har att göra med en påläst förälder ska komma ifrån lagen och slippa allt ansvar, så måste dom bevisa att en utsatt person inte har några svårigheter. Så det har kommunen just nu fullt upp med att krismöta om! Dom har tydligen hjärntvättat korttidspersonalen om att tycka samma sak, så nu är det i stort sett kommunen mot oss, och Sandra kommer i kläm.

Trots läkarintyg, diagnoser, erfarenheter, krascher, sjukhusvistelser och utredningar så kan kommunen bara säga att dom anser att det inte finns några behov och därmed har dom inget ansvar.

Men vi tänkte snart flytta till en billigare bostad, Göran och jag. (För den verksamhet kommunen anser att Sandra inte har behov av har kostat oss en hel del och nu har vi snart inte råd längre).

När vi flyttar, så behöver Sandra bo någon annanstans. Kommunen anser att hon inte har några behov, så dom har inget ansvar. Godmans ansvar är endast att se till att behoven blir tillgodosedda, så han har inte heller något ansvar att skaffa en bostad åt henne. Vi föräldrar har inte ansvar eftersom hon är vuxen. Assistenterna har inte heller något ansvar att skaffa bostad. Alltså får hon ordna det själv.

Kanske ska hon ta med sig papper och penna till bostadsförmedlingen, så hon lättare kan förklara vad det är för en bostad hon behöver?!

Det blir säkert jättebra.

.