fredag 19 februari 2016

Bostadssammanfattning

Eventuella nya läsare, eller ni som inte har följt bloggen punktligt, kanske undrar hur det kommer sig att vi plötsligt kostar på oss en husvagn. Så jag tänkte dela med mig av våra tankegångar lite. Ni som hängt med här vet ju att vi har stött och blött, vridit och vänt, på frågan ”hemifrånflytt” ett bra tag. Flera år, faktiskt.


När Sandra gick i den anpassade skolan, såg vi stora framsteg och en ordentlig utveckling hos henne. Att hon behöver anpassning har vi ju förstått hela tiden, men vi tänkte att hon också hade mognat under skolåren. Att vissa svårigheter hade vuxit bort lite. Bl.a. hade kräk-sjukorna försvunnit nästan helt. Från att ha däckat i stort sett varje vecka, till kanske två gånger om året. Kräksjukor som beror på överbelastning.

I skolan klarade hon t.o.m. att vara med när dom hade fest. Men det var inte p.g.a. mognad, utan p.g.a. kunskapen hos lärarna och deras stora anpassningar.

Hursomhelst, då trodde vi iallafall att Sandra skulle klara att bo i en gruppbostad som hade rätt anpassningar. Vi satsade på att göra ”här och nu” anpassat och roligt för Sandra, och behövde inte tänka på att bli skuldfria, eftersom hon inte hade någon nytta av att ärva huset. Därför är lånen på det ganska höga.

Sen slutade skolan och kommunens dagliga verksamhet skulle anpassas efter Sandras behov. Det gick ju åt skogen helt och hållet, och vi insåg att ”vissa svårigheter” inte alls hade vuxit bort. Dom kom tillbaks med råge!


Vi tänkte om, och sökte ”Särskild anpassad bostad” till Sandra, men fick avslag för, som den dåvarande handläggaren skrev ”Det finns faktiskt bostäder på den öppna bostadsmarknaden”

Just då tänkte vi att Sandra skulle kunna bo i en lägenhet, om den anpassades ordentligt. Som t.ex. på bottenplan med egen ingång och avskärmningar. Så vi försökte hitta det själva på den öppna bostadsmarknaden.

Det var ju inte det lättaste och vi ansökte också om förhandsbesked för att Sandra skulle kunna flytta till grannkommunen, men fick avslag på det med för att hon inte har någon anknytning dit.

Undertiden hann Sandra prova tre olika dagliga verksamheter som kommunen ansåg sig anpassa efter hennes behov, och hon kraschade varje gång. När hon inte ens klarade att ha sin verksamhet i ett radhus, med nästan egen ingång, eget rum och i ett väldigt lugnt område, så insåg vi att hon inte kan bo i lägenhet. Inte i närheten av folk överhuvudtaget. Hon måste ha någonstans där hon kan hämta krafter och vi kan inte utsätta henne för stress i sitt eget hem.


Vad skulle vi göra nu?? Ett alternativ var att få bort lånen på huset och låta Sandra bo kvar i huset, så det var vår plan ett tag. Vi tänkte ansöka om bostadsanpassning och hade hit arbetsterapeuter som skrev ett bra intyg och vi skaffade ett läkarintyg.

Innan vi skickade in en ansökan räknade vi på utgifter i huset om vi nu skulle lyckas få bort lånen. Vi kom fram till att Sandra ändå inte skulle ha råd att bo här. Bara elräkningen skulle ta halva hennes inkomst under vinterhalvåret. (Och den egna verksamheten andra halvan) Och vad händer om det blir en större utgift, som det ju blir i hus då och då. Sandra kan ju inte ha en buffert, som vi andra kan, eftersom hon isåfall inte skulle få bostadsbidrag.

Det kändes som vi skulle utsätta Sandra för förstora risker, för har hon inte råd när vi inte finns, så kan hon inte bo kvar och vad händer då? Kommunen sätter henne i en gruppbostad där hon kraschar efter två månader…

Sen måste ju vi ta vägen nånstans medan vi lever också, och att betala av lånet på ett hus och samtidigt ha en bostad till att betala har iallafall inte vi tillräcklig lön för. Men jag tältar hellre i skogen, bara Sandra får en tryggad framtid!


Det är väl gången i stora drag, och nu har vi alltså ansökt om ”Särskild anpassad bostad” igen. Vi ska få ett beslut närsomhelst och väntar med spänning på det.

Men vi kan inte bara sitta och vänta, för Sandra behöver sin tid av inskolningar. Därför har vi börjat så smått att vänja henne vid externa assistenter i hemmet. Än så länge bara i anslutning till hennes jobb i källaren, och kvällsbadet efter jobbet. Sakta med säkert strävar vi mot målet att externa assistenter ska vara hemma med Sandra under ett helt dygn.

För att det ens ska vara möjligt så måste ju Göran och jag ta vägen nånstans. Det är nu husvagnen kommer in i bilden. Vi har ordnat med säsongsplats på en camping en bit bort och kan åka dit så fort andra ska ta över här hemma. Även om det kommer ta sin tid innan vi når dit, så måste vi ju börja nånstans. Husvagnen kommer vara vår extrabostad undertiden, och det var det billigaste alternativet, med minst jobb och underhåll, vi kom på.

Går ansökningen igenom så behöver vi inte lägga allt på att få bort lånet, och då är det inga större problem. Kanske flyttar vi in på heltid på äldre dar, vem vet :)

Jag önskar er en skön helg!

.

2 kommentarer:

Bellan sa...

Bra förklaring, kloka tankar och bra kämpat!

Saknarkramar ❤️
//Bellan

Annelie L sa...

Ni är fantastiska, du och Göran. Ville bara säga det ❤️
Kram och mycket kärlek ❤️