Angående
gårdagens inlägg. Det är inte assistansen som är problemet, den oroar mig inte
alls, faktiskt. Det är kommunen som oroar mig. Vart Sandra ska bo och vart hon
ska vara. För det räcker inte med assistenter om man inte har någonstans att ta
vägen. Att hon inte klarar folk och inte kan bo nånstans som vi kan ordna åt
henne, och att hon måste ha en vettig sysselsättning när vi inte kan erbjuda
vårt hem längre. När vi inte ens vet om hon får flytta till en annan kommun.
Från
början, när kommunen var så ivriga med att vi skulle söka assistans till Sandra
i verksamheten, så var nog deras plan att dom skulle få ha hand om det. Dom är
väldigt irriterade på att vi har en privat utförare.
Men skulle
kommunen ha hand om Sandras assistans under verksamheten så är det dom som
bestämmer vilka det skulle bli, och hur dom skulle jobba. Och det har vi ju
sett, hur det går när dom har nåt att säga till om…
På första
stället var det meningen att två ur personalgruppen skulle lära känna Sandra så
dom kunde ta över om assistenten blev sjuk. Dom skulle komma in till Sandra en
stund varje dag och ha ett jobb med sig som dom skulle göra. Visst låter det
bra?!
Men dom
kom bara om dom hade tid, och sa inte till innan. Så Sandra (eller assistenten)
hade ingen aning om och när det kanske skulle dyka upp nån och vem det isåfall
var och vad dom skulle göra. Det var liksom ingen som fattade att Sandra behövde
ha sånt noga planerat på sitt schema. Det blev en kvart här och en kvart där
och ingen av dom kunde ju förstås hinna lära känna Sandra på den lilla stunden.
På ett
möte frågade jag om dom kände sig trygga med att ha Sandra en hel dag/vecka om
assistenten skulle bli sjuk och fick till svar ”Jag har jobbat i många år med
personer som har autism, så det är inga problem” Jag kan ju säga att jag där
och då bestämde att Sandra skulle vara hemma om assistenten blev sjuk.
Men nog om
det för nu! Här har vi ledigt och njuter av det så gott vi kan. Gårdagen var en
bra dag för Sandra fick jag höra när jag kikade in en liten stund på jobbet.
För att jag trivs och har liiite svårt att hålla mig därifrån. Men, det tar sig.
Jag lär mig.
Jag blir
så impad av assistenterna, hur dom anpassar och hittar rätt vägar. Dom är
duktiga och vi är tacksamma! Även om Sandra har sina ”ofunkar-dagar” så funkar
det så otroligt bra ändå, i det stora hela. Det känns gott :)
Jag har
inte så mycket mer att komma med just nu. I em tar jag över när assistenterna
slutar för dagen, men vi är ändå lediga mer i veckan. Dagtid både torsdag och
fredag. Det har jag inte riktigt fattat än, men det känns toppen varje gång jag
liksom kommer på att det är så. Äntligen har jag börjat längta efter helgerna
igen, då vi hinner träffa Sandra lite mer. Och vi börjar komma ifatt oss, så
snart hinner vi göra lite roligheter på ledigheterna också, ska ni se. Inte
bara hinna akutstäda och veckohandla.
Det finns
så mycket att vara tacksam och glad över :)
Må så
gott!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar