onsdag 16 september 2015

Anpassningar och framtidsplaner

Jag har varit riktigt duktig på att hålla mig ifrån jobbet, måste jag säga. Det berodde kanske mest på att vi skulle ha möte igår em, så jag skulle få träffa alla assistenter ändå. Eller att jag hörde att Sandra var skör, och då vill jag inte gå dit och störa, eftersom det kan förstöra det som assistenterna bygger upp. Men jag kände mig lite duktig iallafall :)


Tyvärr verkar det som om damen håller på att bli sjuk, troligtvis tröttsjuk. Det är ju oftast tröttsjuka när hon däckar, för vanligt sjuk är hon väldigt sällan. Det var en personal på korttids i måndags, som inte känner Sandra tillräckligt väl för att veta hur hon ska anpassa rätt. Känner man inte Sandra så åker man på nitarna att hon orkar, vill och kan allt… Så hon hade kört på för mycket, tyvärr och då räcker ju inte Sandras energi, som ni vet ni som följt bloggen ett tag. HÄR är ett inlägg om energiåtgång.

Nu måste vi koncentrera oss på alla nyheter det innebär med verksamheten i källaren, schemat som vi håller på att bygga upp, ny assistent och dom aktiviteter som känns viktigast att Sandra orkar med. Resten får vi skala bort, och efter jobbet måste det vara lugnt. Då måste hon få chansen att återhämta sig, så hon orkar nästa dag igen. Då gör man inga utflykter eller andra aktiviteter som kräver energi. Hur roligt Sandra än tycker att det är…


Men känner man inte Sandra ordentligt, så kan man inte veta sånt här. För Sandra vill alltid, och hon tycker precis allt är roligt jämt. Hon ”orkar inte vila” ens när hon är sjuk, om hon får bestämma. Så vi som jobbar runt henne måste hjälpa henne med det. Därför är det så viktigt att dom som jobbar med Sandra lär känna henne ordentligt, och att dom innan dom känner henne lyssnar på oss som känner henne. En del lär aldrig känna henne, hur länge dom än har känt henne. Tyvärr är det just dom som inte heller lyssnar, eller litar på vad vi som känner Sandra säger.

Men, vi har det väldigt förspänt och jag måste säga att nästan alla som jobbar runt Sandra är väldigt bra. Det har bara varit enstaka personer som inte har funkat. Är det assistenter så väljer vi ju själva, och funkar det av nån anledning inte så passar man inte att jobba med Sandra. Därför är Sandras assistenter bäst. Annan personal bestämmer inte vi över, men dom allra flesta är jätteduktiga. Fast det räcker ju med att en ställer till det, förstås. Sandra har blivit sjuk förut, av samma anledning och samma person.


Nåja, nog om det. Vi tränar iallafall på att assistenterna ska jobba trots att Sandra är sjuk. Det är ju nytt för alla, men en nödvändig träning. Sandra har väldigt svårt för att vila när det händer roligheter, så hennes utmaning är att vila på jobbet och förstå att det inte blir roligare förrän hon är pigg och orkar. Assistenternas utmaning blir att ”göra det tråkigt” när Sandra bara tjatar och gnäller om att hon vill göra roligare saker än att vila… Det är minsann inte det lättaste.

Min utmaning blir att låta andra ta över, och köra på, trots att Sandra sover och vilar bättre hemma. Men det är ju just det hon behöver lära sig, för det är liksom inte hållbart i längden att alltid vara hemma med oss när hon blir sjuk.

Igår tog vi (eller jag, snarare) beslutet att Sandra skulle vara hemifrån som planerat. Dvs först på jobbet och sen till korttids. Hon var inte så dålig att hon kräktes, även om hon hade kräkts på morgonen. Det finns fler anledningar till mitt beslut, även om det kändes i mammahjärtat.


Förutom att hon behöver vänja sig att inte mamma är där helatiden så är jag ensam hemma nu när Göran har åkt iväg ett par dagar. Sen är det vår korttidsledighet och den är lite viktig för oss, eftersom vi inte är lediga så ofta. Dessutom syns inte konsekvenserna av att köra på för mycket om Sandra är hemma när tröttsjukan kommer.

Nu var det ju tyvärr en annan jätteduktig personal som fick ta konsekvenserna  inatt, men jag hoppas att dom pratar om det. Jag fick också reda på att personalen var ensam med Sandra, så jag hoppas att chefen (han som tycker att Sandra har för mycket resurser) får reda på att det behöver vara två när det kör ihop sig. Jag är liksom lite trött på att alltid finnas och alltid ställa upp, för vi har ju korttids för att vi behöver avlastning.

Om vi någonsin ska kunna släppa det där taget som så många anser att vi ska släppa, så måste andra hjälpa till och ta emot. Det är ju inte den här kommunen världsmästare på, precis.

Vi går här och väntar på att få besked angående vår överklagan som vi gjorde i våras. För bara vi får veta om Sandra får flytta ifrån den här kommunen eller inte så kan vi börja jobba framåt. Får hon inte flytta tar det längre tid, för i den här kommunen kan hon ju bara inte bo. Men kommer ett avslag så kan vi ju iallafall börja jobba vidare. Nu går vi bara och väntar, och vi känner att vi har lite bråttom.

Eget boende och egna assistenter, i en annan kommun, är vårt mål. Vägen dit är lång.


Det får vara allt för idag. Assistenterna är och hämtar Sandra på korttids så dom kommer nog närsomhelst. Jag lär höra hur damen mår. I em tar jag över och då kommer jag nog inte hinna ägna mig åt bloggen, men jag återkommer när jag hinner, helt enkelt.

Må bäst!

.

Inga kommentarer: