Tom tank

Min tank är snart tom

dessutom körde jag

nästan mot rött ljus!

Med bankande hjärta

inser jag mitt misstag

innan det är för sent!

Resan har varit lång,

farten hög och pauserna få.

Dags att stanna en stund!

Macken jag hittar

har många pumpar

Många olika sorter!

Hittar en vacker pump

lite undanskymd.

”Livskvalitet, 95 oktan”

Full tank, tack!

Dikt ur boken ”Känslans blå blomma” av min vän Birgitta Jacobsson.

Ja, det är nog lite soppatorsk både här och där. Gårdagen började med att jag hämtade Sandra på korttids 8.00. På vägen dit började bensinalampan blinka och jag hoppades att jag skulle komma fram, så jag kunde lösa av korttidspersonalen innan hon skulle sluta sitt pass. Det gick vägen, tack för det! Jag tror att jag har lite mycket i huvet nu och då faller såna bagateller som tillräckligt med bensin liksom bort.

Men på den lilla ort där korttids ligger finns ingen bensinmack och jag hade 20 min. att köra till närmsta pump. Dessutom var Sandra inte alls på humör utan jag möttes av ett utbrott när jag kom fram till korttids.

Efter mycket om och men och tålamod från både mig och världens bästa korttidspersonal, kom Sandra ut i bilen med alla väskor och efter ett tag var hon så pass lugn att jag kunde ringa Göran. För det kändes inte som nåt vidare bra alternativ att bli stående längs nån vägkant med Sandra igår. Det är väl aldrig ett bra alternativ, men igår var det extra skört.

Dessutom skulle Göran lämna in husbilen till verkstan och hade lite halvbråttom iväg. Men han kom farande och fyllde tanken lite innan han åkte hem och bytte till husbilen. Det är tur att vi inte har några jätte-avstånd iallafall.

Sandras egna tank verkade dock tom, så vi åkte hem istället för till dv. Hon orkade inte så mycket mer och inte jag heller.

Sen kom ett mail från vår LSS-handläggare… Eftersom vi inte får nån vidare avlastning på hela sommaren, och jag jobbar i stort sett dygnet runt, så söker vi nu utökat korttids varannan helg istället. För vi måste få lite vila snart om det här ska gå vägen tills vi får tag i assistenter så det räcker. Men hon skrev att jag får prata med korttids om vi vill ändra våra dygn från vardagar till helger. Nu vill vi inte ändra nånting, utan söka mer. Men det verkar stört omöjligt att fylla min egen tank just nu.

Jag bad iallafall om ett beslut för annars kan vi ju inte ens överklaga. Hon hörde inte av sig nåt mer, så det är väl bara att vänta och se, gissar jag.

Jag vill dock förtydliga lite efter gårdagens inlägg. Sandra har stora svårigheter och jag tror faktiskt inte att vi behöver oroa oss när det gäller f-kassans beslut om dubbelbemanning, även om man aldrig kan vara säker. Jag tycker absolut att resurserna ska finnas för dom som behöver det mest och förstår att det är dyrare med assistans än vad samhället har råd med. Så hjälpen måste gå till dom som behöver det mest, dvs dom som faktiskt dör annars… Och dom som inte har anhöriga. Jag är mycket tacksam över att vi har den möjligheten i Sverige.

När det gäller vår kommun så handlar det faktiskt inte om pengar i första hand. Skulle dom bara förstå Sandras behov så hade vi kunnat samarbeta för att få hennes dagar att fungera med hjälp av assistans. Det finns assistanstimmar, det finns lokaler och det finns känd personal. Men det krävs ett samarbete, och den här kommunen har stora samarbetssvårigheter. Dom klarar inte ens att prata med varandra utanför sina egna kontor! Så Göran och jag får vackert jobba vidare på vår fritid. Föräldrar är ju föräldrar. Man lämnar inte sitt barn, även om barnet har blivit vuxen för länge sen.

Men jag undrar vad som händer med henne när vi faktiskt inte klarar det längre. För den dagen kommer ju. Förr eller senare.

Nåja, nog om det för nu! På eftermiddagen blev Sandra så pass pigg att hon klarade att vara ute. Det är alltid enklare att förströ henne ute, om hon bara har orken. Hon gillar att rensa ogräs, så det skulle hon få göra.

En annan rensning för tre år sen

Men hon fick ju såklart syn på lånebilen som stod på tomten, och bilar är nåt särskilt. Sandra älskar bilar :) Vi trodde att det skulle bli gnäll om biltur, men det här var minst lika roligt och damen var nöjd ganska länge.

Sen sänkte vi kraven och tidigarelade kvällsrutinerna. Tröttheten slog igenom och det blev en del utbrottande innan damen kom i säng. Natten har varit lugn iallafall, och idag får hon och Göran klara sig själva. Vi hoppas att humöret är bättre, för annars är det förstås extra tufft att vara själv med Sandra. Allt som går att förbereda är förberett och dom gör inga stora utsvävningar under dagen. Då brukar det funka rätt bra.

Vi andra assistenter ska på datakurs i programmet InPrint som vi behöver kunna när vi ska jobba med Sandra. Meningen är att det ska finnas på dv, men vilket år det kommer datorer dit vet vi inte… Hemma har vi det iallafall, så det är ju bra om vi kan det ordentligt.

Det var allt för den här gången. Må så gott!

.