fredag 15 maj 2015

Kan nån ta över lite?

Här är vi mitt i ett par dagar med ”för-trött-för-sig-själv” då det blir utbrott hur man än gör, och dom avlöser varandra mest helatiden. Inget vidare bra för tålamodet, kan man lugnt påstå, och tillslut triggar jag bara igång utbrotten ännu mer.

Jag vet att det är mänskligt att tappa tålamodet, men det hjälper ju inte Sandra. Hon kan inte rå för att det blir som det blir så jag får bara inte bli arg. Punkt. Fast det hjälper inte mig alla gånger, tyvärr. Jag blir arg ändå när orken är slut.


Igår kväll vaknade Sandra efter ett par timmars sömn och ropade. När jag kom in till henne tog hon sig för pannan och sa ”Ta tempen i örat” ♥

Jag brukar inte haka upp mig på feber. Man måste inte ha feber för att vara sjuk utan det är bättre att gå på allmäntillståndet, tycker jag. Är man hängig så behöver man vila, liksom. Däremot brukar jag vilja ha lite koll eftersom vi oftast inte kan se nån skillnad på vanlig trötthet, uttråkning, stress och sjukdom. Och eftersom Sandra oftast inte kan tala om hur hon mår.

Alltså, det är ganska fantastiskt att hon ropade och ville ta tempen :) Hon hade mycket riktigt feber, och vi var beredda på att nån sjuka var på G. Men i morse var febern borta igen och det har ju hänt ibland, att hon har fått nån liten febertopp av tröttheten. För några andra symptom har hon inte och den där febern hade jag aldrig märkt om hon inte hade sagt till.

Skönt det, för tröttheten går i regel över fortare och vi vill helst att vardagen får fortsätta som vanligt, utan extra hemmadagar. Det räcker ändå nu, känns det som. Dessutom är planen att det ska bli en heldag för Sandra på måndag, då vi är två assistenter. Så vi hoppas att damen orkar det. Sen har vi ju ett helt dygn ledigt på tisdag, om hon är frisk…


Men gårdagens tålamodstestande resulterade iallafall i att vi bestämde oss för att överklaga avslaget på dom korttidsdygn vi har sökt i sommar. Det rör sig om fem dagar dagtid, för nätterna är klara… Man behöver vara lite mer utvilad för att orka. Jag tror inte vi hinner få igenom nåt, och även om vi hinner få besked är det inte alls säkert att vi får rätt, men vi känner oss lite smått desperata. Vi är inte bra för Sandra och behöver andas lite nu. Jag är så tacksam över att vi är två, och att Göran har bättre tålamod än mig.

Vi har även sökt utökat korttids varannan helg året ut… Jag tror inte det heller går igenom. Vad gör man? Man kan ju inte lämna sitt barn, liksom, men snart har vi inget val. Jag mailade vår ointresserade LSS-handläggare också:

"xxx-kommun har anhörigstöd står det på er hemsida. Är det dig man ska kontakta då? Eller finns det nån som verkligen hjälper oss??????? Vi är i akut behov av hjälp, nämligen. Så jag hoppas att det finns nån annan att vända sig till....."

Vi kan ju bara inte ge upp och låta kommunen ta över helt. Det skulle innebära katastrof för Sandra. Om hon inte fick vara på korttids tills vi orkar igen, förstås. För dom känner henne och kan anpassa så hon mår bra. Nån annan finns inte.


Usch vad negativt det blev nu då. Jaja, det är så det känns för tillfället. Utbrotten tar på krafterna och jag har lust att bara dra härifrån. Men, det går ju över. På måndag är vi igång igen, och det händer en hel del positivt också. Det ordnar sig snart ska ni se, och på tisdag blir det batteriladdning här :)

Ta hand om er!

.

2 kommentarer:

Me and my wonderful kids sa...

Man måste får gnälla ibland, man är ingen övermänniska!

Bellan sa...

Åh, vännen! Ni har det inte lätt! Och här sitter jag och laddar batterierna som allra bäst....

Styrkekramar i massor till dig! <3
//Bellan