Här är vi
mitt i ett par dagar med ”för-trött-för-sig-själv” då det blir utbrott hur man
än gör, och dom avlöser varandra mest helatiden. Inget vidare bra för
tålamodet, kan man lugnt påstå, och tillslut triggar jag bara igång utbrotten
ännu mer.
Jag vet
att det är mänskligt att tappa tålamodet, men det hjälper ju inte Sandra. Hon
kan inte rå för att det blir som det blir så jag får bara inte bli arg. Punkt. Fast
det hjälper inte mig alla gånger, tyvärr. Jag blir arg ändå när orken är slut.
Igår kväll vaknade Sandra efter ett par timmars sömn och ropade. När jag kom in till henne
tog hon sig för pannan och sa ”Ta tempen i örat” ♥
Jag brukar
inte haka upp mig på feber. Man måste inte ha feber för att vara sjuk utan det
är bättre att gå på allmäntillståndet, tycker jag. Är man hängig så behöver man
vila, liksom. Däremot brukar jag vilja ha lite koll eftersom vi oftast inte kan
se nån skillnad på vanlig trötthet, uttråkning, stress och sjukdom. Och
eftersom Sandra oftast inte kan tala om hur hon mår.
Alltså,
det är ganska fantastiskt att hon ropade och ville ta tempen :) Hon hade mycket
riktigt feber, och vi var beredda på att nån sjuka var på G. Men i morse var febern
borta igen och det har ju hänt ibland, att hon har fått nån liten febertopp av
tröttheten. För några andra symptom har hon inte och den där febern hade jag
aldrig märkt om hon inte hade sagt till.
Skönt det,
för tröttheten går i regel över fortare och vi vill helst att vardagen får
fortsätta som vanligt, utan extra hemmadagar. Det räcker ändå nu, känns det
som. Dessutom är planen att det ska bli en heldag för Sandra på måndag, då vi
är två assistenter. Så vi hoppas att damen orkar det. Sen har vi ju ett helt
dygn ledigt på tisdag, om hon är frisk…
Men gårdagens
tålamodstestande resulterade iallafall i att vi bestämde oss för att överklaga
avslaget på dom korttidsdygn vi har sökt i sommar. Det rör sig om fem dagar
dagtid, för nätterna är klara… Man behöver vara lite mer utvilad för att orka.
Jag tror inte vi hinner få igenom nåt, och även om vi hinner få besked är det
inte alls säkert att vi får rätt, men vi känner oss lite smått desperata. Vi är
inte bra för Sandra och behöver andas lite nu. Jag är så tacksam över att vi är
två, och att Göran har bättre tålamod än mig.
Vi har
även sökt utökat korttids varannan helg året ut… Jag tror inte det heller går
igenom. Vad gör man? Man kan ju inte lämna sitt barn, liksom, men snart har vi
inget val. Jag mailade vår ointresserade LSS-handläggare också:
"xxx-kommun
har anhörigstöd står det på er hemsida. Är det dig man ska kontakta då? Eller
finns det nån som verkligen hjälper oss??????? Vi är i akut behov av hjälp,
nämligen. Så jag hoppas att det finns nån annan att vända sig till....."
Vi kan ju
bara inte ge upp och låta kommunen ta över helt. Det skulle innebära katastrof
för Sandra. Om hon inte fick vara på korttids tills vi orkar igen,
förstås. För dom känner henne och kan anpassa så hon mår bra. Nån annan finns
inte.
Usch vad
negativt det blev nu då. Jaja, det är så det känns för tillfället. Utbrotten
tar på krafterna och jag har lust att bara dra härifrån. Men, det går ju över. På
måndag är vi igång igen, och det händer en hel del positivt också. Det ordnar
sig snart ska ni se, och på tisdag blir det batteriladdning här :)
Ta hand om
er!
.
2 kommentarer:
Man måste får gnälla ibland, man är ingen övermänniska!
Åh, vännen! Ni har det inte lätt! Och här sitter jag och laddar batterierna som allra bäst....
Styrkekramar i massor till dig! <3
//Bellan
Skicka en kommentar