fredag 11 november 2011

Individuellt

Det blev inte många knop gjorda på ledigheten igår. Bara lite småfix, tvätt och sånt, annars mest slappa. Det går åt rätt håll med förkylningen iaf, och nu har jag nackspärr! Haha, alltid är det nåt, men är det inte värre saker så får man ju vara glad ändå :)

Jag har märkt att Spotify är ett otyg. Alltså, jag älskar ju att lyssna, men det gör att jag inte kan slita mig, och få nåt annat gjort om dagarna. Vi har ju nån pryl som man ska koppla in och kunna lyssna via stereon, men vi har inte haft tid att fixa det än. Så jag kan bara lyssna inne på kontoret, där högtalarna sitter… Eller så skyller jag bara på det för att slippa städa ;)


Bellan skriver lite i sin kommentar om hur olika våra barn är, tros att det finns så många likheter, och att det är tur vi känner våra barn. Jag tänkte spinna vidare lite på det, för det är så viktigt. Man kan aldrig ”bunta ihop” och tro att ”så här kan vi göra med alla som har autism” Man får aldrig glömma individen och jag skulle vilja påstå att det är ännu viktigare för personer med autism att man har ett individuellt tänk.

Samtidigt föredrar jag ju en verksamhet som är inriktad mot autism. För Sandras del är det nog ett krav, även om jag har mycket bra erfarenheter av korttids som inte har den inriktningen, men fungerar hur bra som helst ändå. Fast dom säger själva att det är ett pyssel att få det bra och det kan jag tänka mig. Dom är jätteduktiga där, måste jag säga.

Rätt pedagogik, förståelse, kunskap och tänk är viktigt och med det följer ju att tänka individuellt. När det gäller det som Bellan kommenterade igår, så är det ju mer vanligt att det är som för Bellans son som behöver förberedas noga och inte klarar plötsliga ändringar i schemat.


Sandra behöver ju också förberedas noga när det är saker hon vet ska ske. Annars blir hon orolig och skör. Men är det förändringar i det vanliga schemat, som att vi skulle till frissan igår, eller om vi ska resa bort eller så, då är det mycket lugnare att låta henne vara ovetande och ha sitt vanliga schema så länge det är möjligt.

Berättar vi sånt i förväg hinner hon stressa upp sig och risken är väldigt stor att hon sen inte klarar att göra det vi har tänkt göra. När hon var yngre blev hon stressjuk och däckade, men nu blir hon oftast ”bara” väldigt stressad och sen väldigt trött.

Om vi istället inte säger något alls, så är hon lugn hela vägen och blir bara glad när vi väl berättar. Då hinner hon, förhoppningsvis, inte bli stressad och orolig utan det fungerar hela vägen. Men hon tycker också att allt är roligt. Det spelar ingen roll vad vi ska göra, hon blir alltid väldigt glad när vi berättar en förändring.


Dom jobbar lite så i skolan med nu, för när tryggheten väl finns hos Sandra, så övergår det lätt i att bli tråkigt för henne. Hon vill göra samma sak ett tag, men sen krävs en förändring om hon inte ska tappa intresset.

Så på hennes skol-schema hemma har vi ett par tillfällen med ”jobba i bänken” och där gör dom spontana ”utflykter” ibland, beroende på Sandras mående för tillfället. Är hon skör blir det ”jobb i bänken” men är hon pigg och lugn så kan dom plocka in lite andra lagoma aktiviteter där.


Hur förbereder vi då förändringar vi har hemma? Ja, frissan igår har hon ju varit hos så många gånger, och vet hur det går till, så då räcker det med att vi går och tittar på förändringen på schemat.

Men är det nya saker, eller sånt som vi inte gör så ofta, gör jag ett seriesamtal åt henne. Alltså ritar vad vi ska göra som i en serie på ett papper, som hon sen kan ha med sig och följa vartefter. Eller så har vi ett litet schema i fickformat där vi kan sätta in hennes vanliga schemabilder när vi t.ex. ska göra en resa.


Ja, det var det om det. Tack Bellan för lite skrivinspiration, det behövde jag ;) Nu får ni alla ha en fin dag och skön helg!

♥ Kram ♥

2 kommentarer:

Maritha sa...

Det är tyvärr för lätt att fastna vid något som man tycker är roligt och då gör man verkligen inget annat :-)

Så vackra foton, speciellt himlarna som du vet är något jag gillar så jag tackar för att jag får se dem här på bloggen också!!!

Kramen Maritha

Anna A sa...

Hej. Tycker du skriver en riktigt bra blogg och du beskriver hur det är att leva med autism i familjen väldigt bra. Vore synd om du slutade blogga skulle sakna att läsa om ditt liv.

Jag har en fråga. Vad kan Sandra idag som hon inte kunde när hon var yngre?

Har Sandra lättare med människor idag än vad hon hade när hon var yngre?