måndag 7 februari 2011

Hemresan

Jaha, då var det bara hemresan kvar att berätta om då… Vi hade inte sagt något till Sandra i förväg, eftersom vi ville att hon skulle sova ordentligt och inte hinna stressa upp sig så mycket. Så Göran och jag packade väskorna efter det att Sandra hade somnat kvällen innan hemfärd.

Hon brukar vakna på nätterna, och ligger oftast vaken ett par timmar innan hon somnar om igen. När jag gick upp på torsdagsmorgonen så hörde jag att hon fortfarande var vaken… Inte bra med tanke på vad som komma skulle. Att flyga med en för trött Sandra är inte att rekommendera, om det går att undvika.

När det sen var dags för henne att gå upp hade hon just somnat om… Alltså var hon ganska trött den dagen vi åkte hem, tyvärr. När Sandra är trött så är hon väldigt mycket skörare än annars, vilket betyder gnäll om nästan allt. Och gnällandet övergår väldigt lätt till utbrott…

Ja, dessutom har hon en gäll och hög röst, som liksom skär genom ben och märg… Så ingen missar henne kan jag lova. Det var alltså gnälligt och skört redan från början, men vi slapp utbrott på morgonen iaf :)


Och Göran lyckades avstyra ett utbrott, när vi väntade på att få checka in på flygplatsen, genom att ta en runda med henne i rullstolen. Och hon fixade säkerhetskontrollen med nöd och näppe. Bara gnäll och låsningar, inget utbrott så långt…

Sen käkade vi varsin macka som vi hade med oss, och en mycket trött tjej fick i sig den utan några större missöden.


Det var ju bra, för någon mat blev det inte på hela dagen, bara McDonalds senare när vi hade landat i Sverige.

Efter mackan gick vi till rätt gate och då kom utbrottet! Det var fullt av folk som just skulle kliva ombord på ett annat plan och Sandra gallskrek. Vi gjorde som vi brukar, och som är det enda som hjälper…

Vände rullstolen från allt folk och typ mot en vägg eller nåt annat lugnt. Ja, vad skulle ni tänka om ni såg en ”stackars rullstolsburen, hysteriskt skrikande och tillsynes jätteledsen tjej” där föräldrarna kör in rullstolen mot en vägg och sen vänder ryggen till henne…

Vet man inte orsakerna så lovar jag att man har en hel del åsikter om det. Och det är ju helt normalt, så jag säger inget om det. Jag hade själv reagerat så. Men jag har erfarenheter som gör att jag försöker tänka att det alltid finns en orsak och att allt inte är vad det ser ut att vara. Vi är iaf glada att vi inte har blivit anmälda än… Det händer ofta situationer som ser märkliga ut för omgivningen.

Nåja, efter ett tag så lugnade hon sig iaf och då fick hon lite godis att sysselsätta sig med i förhoppning om att det skulle vara lugnt tills vi fick gå ombord. Det lyckades ganska bra. Gnäll och undrande blickar, men inga fler utbrott. Inte där iaf…


Så var det dags att gå ombord då, och vi som har rullstolar får ju gå på först. Ja, innan vi hade rullstol så sa jag ju till, så vi har alltid gått på först med Sandra. Hon fixar inte att tränga ihop sig i en kö, nämligen. Bara det att den här gången så var dom inte klara på planet när vi kom. Vi, en rullstolsburen herre, två ”rullstolsassistenter” och en till person som också var personal.

Vi fick vänta ganska länge… Och hela tiden tjattrade dom över huvudet på Sandra med höga röster på spanska. Dessutom pep och pratade det i en walkie talkie samtidigt, och så ringde det i ”herren i rullstolens” mobil så han började prata i den, högt för att överrösta allt annat tjatter.

Så hemskt att ha autism och vara ljudkänslig samt ha svårt att sortera intryck i den där röran, det var nästan så en annan tyckte det var jobbigt.

Samtidigt började dom släppa på allt annat folk då… Ja, ni fattar. Sandra blev mer och mer stressad och vi kunde bara vänta. Men jag fiskade snabbt upp en godispåse ur väskan så hon hade lite annat att fokusera på, pjhu! Det gick vägen :)

Så fick vi äntligen gå ombord och herren i rullstolen framför hade ju lite svårt att gå. Så vi fick vänta lite tills han hann sätta sig. Sandra gillar inte att vänta… Nästan utbrott, men precis då kom vi förbi, och både Göran och jag var mellan Sandra och allt folk som trängdes bakom, pjhu igen!

In med Sandra på rätt plats, in med Göran och mig och sen vänta tills alla hade knölat sig ombord. Det gick bra och Sandra var fortfarande sysselsatt med sin godispåse.

Ja, sen vet jag inte riktigt hur det gick från det tills vi var uppe i luften, för jag är så flygrädd och starten är värst, men Göran höll ställningarna och väl uppe kunde jag andas igen. Sandra var lugn ett tag… Typ fem minuter eller så.


Sen började nämligen en bebis att gråta i raden bakom oss, och Sandra fixar inte barnskrik eller gråt, så hon började hysteriskt gråta hon med. Ja, så hade bebisen en storasyster på sisådär två år och hon hördes ju lite mellan varven hon med. För att inte tala om deras mamma! Hujedamej! Låter det värre på spanska för att man inte förstår eller pratar dom extremt högt? Varför var det tvunget att dom enda spanjorerna skulle hamna bakom oss? Bebis, tvååring, spanjorska och Sandra överröstade varandra…

Jag står definitivt ut med barnskrik, det stör mig inte ett dugg! Rätt skönt att man inte behöver engagera sig, tycker jag. Men när Sandra är med är det ju inte så kul, eftersom hon inte fixar det utan får totalt spel.


Framför oss satt två fina herrar som inte ens gillade ”vanligt barnskrik” så ni kan ju gissa hur glada dom var… Dom tyckte ju att nu fick vi faktiskt se till att vår hemska unge höll tyst!

Jag kunde inte förklara läget så jag skrek typ ”Det går faktiskt inte” och så tog jag fram dom små info-lapparna jag har och som är jättebra att lämna i såna situationer, men dom vände inte på sig nåt mer så jag fick aldrig tillfälle att lämna över en lapp. Troligtvis hade dom inte tagit emot den för dom var ganska arga…


Jag hade lust att be dom köpa öronproppar och vara tacksamma över att dom inte behövde bry sig… Jag ville tala om att resan var betydligt jobbigare för oss som var tvungna att bry oss och inte kunde fly med öronproppar… Jag ville säga åt dom att dom kunde vara glada över att dom har förmågan att anpassa sig och ta hänsyn, för det kan vi inte kräva av Sandra, men om hon fick välja så hade hon hellre kunnat det än att vara tvungen att stå ut med den resan hon hamnade mitt i… Jag ville förklara att Sandra hade det värst av alla och att hon skrek för att hon faktiskt inte stod ut, men att hon inte kunde gå därifrån. Att hon dessutom inte skulle behöva ta emot sura blickar och arga kommentarer… Jag önskade att folk kunde fatta hur bra dom hade det…


Fast jag antar att jag, utan min erfarenhet, troligtvis hade blivit precis lika irriterad jag med… Man tror sig veta så mycket innan man får erfarenhet. Och det märkligaste i hela den här historien är ju att det inte är första gången vi upplever en sån flygresa, ändå gör vi om det! Igen och igen och igen. Vi kan inte vara riktigt funtade!

Eller…


Må så gott och njut av livet!
P.S. Ni behöver inte ställa väckarklockan imorrn ;) Återkommer på onsdag.

♥ Kram ♥

19 kommentarer:

Maritha sa...

Åh hujedamig vilken pers för Sandra med branen bakom........
Sura gubbar och gummor är det värsta som finns, de var inte värda en infolapp från dig, de ska sura på tills de får egen erfarenhet av vad ni har att tampas med. Grrrr......

Skönt att ni kan glömma såna resor för visst är det bra att ni åker ändå!

Ha en skön ledighet!
Kram Maritha

Annelie L sa...

Det är en bra förmåga ni har att glömma och lägga till handlingarna efter varje resa, och ha hoppet om att nästa resa går nog bättre...för visst hade den kunnat gå bättre, OM Sandra varit utsövd, OM planet varit färdigt när ni kom, OM den rullstols bundne mannen kommit en stund efter er, OM det inte hade suttit en spansk familj med små barn bakom er....så många OM. Men de sura gubbarna hade det nog inte gått att göra något åt, några sådana finns alltid i alla lägen, ibland är de av kvinnlig karaktär och ibland manlig, men alltid lika sura....
Skönt att ni har erfarenhet så ni fixar resorna fast de är jobbiga, för visst var det skönt med lite värme?
Ha nu en fin ledighet, även om det blir mycket bilåkning, och pussa på Sune från mig. // Kram

Anonym sa...

Aj då! Vilket oflyt med en trött Sandra. Och jag hade nog också undrat vad ni var för föräldrar som satte Sandra i rullstolen mot väggen och vände ryggen till. JAg skulle nog tro att ni inte brydde er, eller bara önskade att hon skulle "lägga av".
Ja ni är tuffa som gör om det igen och igen :-)
Ni är verkligen fina som gör det trots den hemresan. Jag kan tro att du var irriterad på de "fina herrarna" framför. Snacka om att koka inombords. Stackars Sandra, vad hemskt det måste vara att vara hon i den situationen. Man kan nog inte föreställa sig vilket helvete rent ut sagt.(ursäkta språket).
Men hem kom ni till slut iallafall, och hur trötta är ni efter en sån hemresa?
Ha en välbehövlig ledig dag och njut, hälsa Sune ;-)
Kramar om//Lena
P.S. Jaha, och så fort jag kommer hem ja då ska du vara ledig IGEN *skrattar* D.S.

agneta sa...

Stackars Sandra, vilken otur med allt "olämpligt" som var runt omkring henne på hemresan! Ni är fantastiska som åker men det är ju mycket positivt, förutom hemresan då, som gör det värt att åka. Hade nog varit bra att ge de sura gubarna en infolapp, så de fick veta vad det handlade om och fick skämmas ordentligt! Ha en skön måndag och glöm inte kramen till Mona! Kramar om er alla <3

margareta sa...

Efter en sån hemresa, så förstår jag varför du behövde semester, när du kom hem... kramis

Anonym sa...

Men ni klara av resan, hurra. Jag gillar inte själv att flyga, av olika orsaker. Men är jag ensam fixar jag det rätt hyfsat. Reser jag med familjen blir det genast mer krävande.
Och sura gummor och gubbar är världen full av, tyvärr.

Lotta sa...

Inte riktigt funtade? Ni är nog dom mest rätt funtade jag vet!
Kram och kom förbi snart!!!
//Lotta på Sv Pers Ass

Unknown sa...

Oj vilken resa!
Nej det är inte lätt att veta när man inte har erfarenhet. Men...de måste ju kunna se att det inte är en helt normal situation tycker man!
Men som du säger, man hade kanske reagerat likadant.

Tycker ju såklart mest synd om Sandra...stackars.. nej det är inte lätt.

Kramar om!

Stina sa...

Ja du, jag känner så väl igen mig i din berättelse! Vi har flygit med vår dotter några gånger och allt har varit relativt lugn förutom i julas då urladdningen kom på Arlanda efter att hon klivit ur planen. Hade ingen rullstol då så det blev till att fortast möjligt få upp dottern från golvet till en fåtölj så att hon kunde lugna ner sig. Borde kanske skaffa sådana där "lappar" att dela ut, kan kanske vara bra att ha till hands...

Britt-Marie sa...

Låter som en riktig pärs. Njut av ledigheten och ha det bra. Kram

Ulla sa...

Hej du underbara kvinna!

Vilken tur Sandra har som har dig och Göran som föräldrar och att ni kan ignorera alla som förmodligen tycker att ni har ett bortskämt barn eller så!
Välkomna hem igen till vardagen med rutiner för er alla och jag tror att det finns en Sandra som blir överlycklig i dag för att hon får hem sin lilla kisse igen!
Kramar till er alla från mig!
Ulla

Pernilla Be sa...

Fy så jobbigt för er alla tre. Det är sådana resor som gör att vi drar oss för att resa utomlands. Men det är värt det när man får lite distans till det.

kram//pernilla be

Bellan sa...

Ojoj, jag blir svettig bara av att läsa och förstå ungefär hur ni måste haft det på hemresan! Skönt att ni får ett par dagars semester nu då.

Men får nog hålla med dig - ni är nog inte riktigt funtade som åker iaf ;).... eller jo, när man se de otroligt fina bilderna så förstår jag nog varför ni åker. Men tuffa är ni, som gör det trots allt. Sandra har duktiga föräldrar!

Hoppas Sune känner igen er nu då. Ha en trevlig utflykt till Småland!
Kram, kram!
//Bellan

snorkfröken sa...

Även om jag aldrig hade träffat en autistisk person eller om jag hade noll kännedom om olika funktionshinder så skulle jag ha fattat att när en tjej i Sandras ålder skriker på det sättet så är det nåt hon inte gör för att jävlas eller att ni föräldrar låter bli att stoppa henne för att ni tycker det är så himla kul när hon skriker.
Jag har varit med om en liknande situation när en arg granne skrek i trappen att jag skulle säga åt Elias att sluta skrika. När jag sa åt henne att han hade autism så sa hon förlåt och frågade om det var jobbigt. Ja, vafan tror du? Om du tycker det är jobbigt att han skriker i tre minuter här i trappen så inte tycker jag att det är mindre jobbigt när han skriker i timtal, sa jag då (arg som jag var)
Men även då reagerade jag över att vissa människor är lite dummare än andra. Om man inte fattar såna här saker så har man nog ett begåvningshandikapp.
Vi måste ha förståelse för deras förståndshandikapp Nina.
Kram på dig!

Patricia sa...

Jag antar att det postiva överväger det negativa när ni reser, annars hade ni nog inte utsatt er för det ... =)

Oförstående människor finns överallt och det är klart att de ovetande inte förstår, det är allt för lätt att dömma folk istället för att fråga vad som står på och kanske få en förklaring.
Men sura snorkiga människor finns överallt så ingen idé att lägga energi på sånt folk .. =)

Bra jobbat av er!!
kram Patricia

Mia sa...

Fy fasiken. Och vilken osis med bebisen och allt. Tur ni överlevde. Kramar i massor

Photo by Maria sa...

Vilken resa.. Stackars Sandra och stackars er.. De som åkte med samma flyg tycker jag inte synd om alls faktiskt.. De hade förmodligen sett att Sandra satt i rullstol innan och när hon då får ett utbrott så borde man kunna sätta ihop lite att det kanske då inte bara är benen det är "fel på", när en tonåring får sådana utbrott och inte slutar så är det ju oftast ngt annat som ligger bakom.. men som sagt så är det ju lättare att vara sur och krängd än att försöka förstå.. Tyvärr!!

Hoppas ni har det bra nu och att ni får en fin ledighet..

Många kramar..
Mia

Anonym sa...

Phuu... man får nästan pusta ut efter man läst om er hemsresa.
Ni är beundransvärda..

Men fy fan för folket som satt framför er,,, hade de vänt sig om och tittat på Sandra så hade de väl sett och FÖRSTÅTT att er tjej har nåt funktionshinder eller nåt,, för en 16-åring sitter ju inte så och skriver annars.
Men, det är jäkligt lätt att öppna käften och bara klaga.
Tur inte du var jag,, för jag hade nog fasen kastat fram info-lapparna så de hade hamnat i deras knä och sen så hade de fått hört.
Men, du är ju klok som INTE gör så.

Ha det allra bäst och sköt om er.. // Varma kramar Annelie <3

Annika N sa...

Puh !!! Man blir stressad bara om att läsa hur jobbigt det måste ha varit för Sandra och er där på planet. Skönt att ni vågar ge er ut ändå och resa :-)

Ha det gott !!! Kram Annika