Mammig

Så var det måndag igen. Och det innebär skola och vardag en hel vecka, korttids och ledigt till onsdag. Njuta och bara vara, med andra ord. Göran är visserligen bättre i foten, men långt ifrån bra, så några utflykter lär vi inte ta oss för. Men mysigt kan vi säkert ha ändå. Fortsätter vädret så här blir det nog lite bastu och elda i kaminen, gissar jag.

Söndagen var en bra dag med en mestadels glad Sandra. På kvällen var hon lite övertrött och mitt i Görans nattning blev hon jätteledsen. Då är det lixom bara mamma som duger. ”Mmmaaaaammmmmaaaaaa tröööööössstaaaaaa mmaaammaaaa trööööstaaaa MAMMATRÖSTAAAAAA” typ… Så det var ju bara att gå dit och trösta det!

Jag frågade vart det gjorde ont som värst och Sandra pekade på nån obestämd del av benet. Pappa blåste, jag kramade. Då kom hon på att Sune nog hade rivit henne på armen också (han rivs aldrig, men ändå…) Hon pekade ungefär på fingret och pappa blåste och torkade tårar, jag kramade. Sen var det frid och fröjd igen. Tänk vilken undermedicin det är att blåsa lite :)

Ja, jag vet ju inte vad som hände, och det vet inte Göran heller, men troligtvis var hon lite mammasugen och ville sitta i knäet en stund. Och mammig kan man ju få vara, tycker jag bestämt :) Nåt hände säkert, som utlöste alltihop, och så blev det lite värre än det behövde bli för att damen var trött och kramig.

På eftermiddagen igår satt Göran och Sandra och målade i målarböcker.

Jösses vad Sandra kan sitta och fundera ibland. Högt… hon pratade oavbrutet medan dom målade. Både om ingenting, alltså mest svammel utan innehåll, och om ”riktiga saker” Ja, ibland bara låter det en massa och det kan jag inte förklara, och ibland pratar hon ”på riktigt”

Hon målade några tjejer med fina klänningar och sa att det var ”tjejer som dansade bröllop” :) Sen började hon prata om bröllop hon har varit med på, och det har hänt två gånger varav den ena var Görans och mitt. För elva år sen…

Plötsligt frågar hon vad hon hade för skor på sig när mamma och pappa gifta sig! Vilka funderingar :) Men jag kommer faktiskt ihåg hur dom såg ut så jag kunde svara i alla fall. Efter ett tag sa hon att hon hade gul klänning, men ingen krona. Tomt på huvudet!

Hade nu vår scanner funkat så hade ni fått se ett foto från den tiden, men tyvärr är den paj, så jag har hämtat en bild från en gammal hemsida istället, därav kvaliteten, men bättre än inget, tyckte jag.

Ibland undrar jag hur tankegångarna går för hon kan komma ihåg saker som hänt för jättelänge sen och saker som man inte ens trodde att hon lagt märke till. Och hon kan komma att tänka på något bara, helt plötsligt, och jag undrar vart det kommer ifrån. Det är ju kul när hon kan fråga eller förklara så man har en chans att svara och hjälpa henne att reda ut hennes funderingar.

Ang. gårdagens inlägg och assistanstimmarna, så vill jag bara förtydliga lite. Assistansen är enbart Sandras behov av hjälp och har ingenting med föräldrarnas behov att göra, vare sig man har möjlighet att jobba eller inte. Så man får inte assistans för att kunna försörja sig…

Sandra har mer än en heltidstjänst assistans och vi har det bra i vår familj. Lite mer avlastning skulle vara skönt ibland, men vi har det väldigt bra i jämförelse med många andra. (Fast vägen hit har inte varit en dans på rosor, precis)

Däremot undrar jag lite hur annan personal gör, när man inte har någon planeringstid, liksom… Vi planerar när Sandra är i skolan för att det ska fungera när hon kommer hem, med det är ju för att det är vårt barn också. Vi är inte bara assistenter utan föräldrar med, så för oss är det liksom självklart. Är man bara assistent, och inte förälder samtidigt då… ja då tycker man ju att man ska ha betalt även för planeringstiden, som är jätteviktig.

Men det är inte assistansbolaget som sparar in när det gäller planeringstid, utan det är försäkringskassans regler som styr. Man får helt enkelt inte timmar för sånt.

Skön vardag på er!

Kram!