Snölek och låsningar

Tror ni inte att det kom mer snö?! Så då var det bara att välja på att skotta, eller dammsuga. Damm kan man ju plocka bort det värsta för hand. Skottar vi inte blir isgatan värre när det börjar töa. Men den här gången var det Göran som fick motionera. Sandra fick nöja sig med att leka i snön med den inte lika roliga morsan. Jag har nämligen vuxit ur mina ”leka-i-snön-kläder” under den här perioden av dåligt mående och ingen ork eller tid för egna behov. Men vi hade kul ute ändå.

Först ville hon sitta precis utanför dörren, och bygga med snöbollar. Men jag tyckte det var bättre att hon rörde på sig, så jag lockade med henne till andra sidan uppfarten, där det fanns massa snöhögar efter skottandet, och en hel del orörd snö att pulsa/gräva i.

Men att gå dit gick inte. Sandra kom på en egen bra lösning på det problemet.

Väl framme i lös-snön gick det bättre och efter ett tag kunde hon både gå, kasta snö, gräva och klä ”jul-tallen” med snöbollar.

Med hjälp av leken fick Sandra bra rörelseträning i snön.

När det var dags att gå in låste det sig. Jag tror att hon blev orolig över att gå över den skottade uppfarten. Så jag sa att jag skulle vänta på henne innanför dörren, där jag stod och tjuvkikade i dörrspringan. När hon inte såg att jag väntade på henne löstes låsningen upp och hon kröp över uppfarten med spaden i handen 💕

Det jag gjorde när jag gick in före Sandra var att ta bort krav och förväntningar som gör att hon fastnar och inte kan. Istället litade jag på att hon kan och lämnade henne ifred. Det är det här jag har försökt få fram så många gånger, och som är så svårt att förklara.

Hade jag gjort som man gärna gör, stannat och försökt hjälpa Sandra över uppfarten, hållit i henne, och kanske tjatat lite (ställt för höga krav) så hade hon fått ett utbrott. Dels för att hon blir livrädd när det ser halt ut, och dessutom är en backe, men också för att hon blir störd av min närvaro (kraven hade blivit för höga). Det här är att hjälpa henne psykiskt, s.k. ”bredvidhjälp” som hon är helt beroende av. Jag behövs, fast på avstånd. Och jag behöver "ingående kunskaper om den funktionshindrade" för att kunna hjälpa rätt.

Hade jag inte haft kunskapen, och inte vågat utmana lite, så hade Sandra blivit sittande i snöhögen utanför dörren tills hon blev för kall för att vara ute mer.

Humöret var för övrigt bättre igår, än på senaste tiden. Vi hoppas svackan har vänt nu. Det finns fler orsaker, snön är en.

Ha det fint.

.