Sandra
var ganska okay igår, men det är inte mycket som får gå emot. Alla krav blir
extra jobbiga för henne när energin inte räcker, men det blev en ca 2 timmar
lång biltur iallafall. Göran och jag fick lite ärenden gjorda och Sandra var
nöjd med utsikten.
Hon
tittade förstås på en massa bilar – en favvo-sysselsättning, men vi såg också
hästar och grisar, köpte glass och diggade julmusik :)
Min favvo-utsikt är inte bilar ;) |
När
det var dags för kvällsrutinerna kom låsningar och utbrott igen, vilket tyder
på att orken tar slut innan dagen gör det. Den här gången orsakades utbrottet
av att Sandra behövde gå på toa innan timstocken pep. Hon kan ju inte säga
till, och det var en miss av oss att vi glömde se till att hon var på toa under
eftermiddagen. När jag sen satte på timstocken kom utbrottet för hon ville
förstås inte vänta tills den pep. Inte lätt när omvärlden inte förstår ens
behov ♥
Är
damen dessutom för trött så blir det så klart ännu svårare för henne. Vi kan ju
inte göra så mycket mer än att försöka sänka kraven, eller ta bort dom krav som
inte är helt nödvändiga. Ja, så är det ju förstås bra om vi inte missar hennes
grundläggande behov. Både att dricka vatten och gå på toa är såna saker som vi
inte får glömma att hjälpa henne med. Blir det lite ändringar i dom invanda
rutinerna så är det lätt hänt.
En
annan sak som vi måste se till är att Sandra är rätt klädd för vädret. Det är
extra tydligt på våren när det börjar bli varmare, för Sandra vill gärna ha mer
kläder än vad som är hälsosamt för henne. Och det blir ju förstås rutiner för
vissa kläder också. Strumpor är en sån grej, för Sandra har en rutin med
strumporna efter duschen varje kväll.
Nu
är själva rutinen inte ett problem, den kan hon ha året om. Den är så viktig
för henne att vi inte kan skippa den för att det är barfotaväder, och kvällstid
får hon ha strumporna på sig för lugnets skull. Men hon vill ju ha strumpor och tofflor på sig, och på vintern är det ju bra, eftersom golven är kalla. Men att
sen sluta med det för att det börjar bli för varmt är inte helt lätt.
Sandra
gör det inte själv, även om hon blir så varm att hon mår dåligt av det. Så det
gäller att alla runt henne har ett samarbete och en plan för hur och när det är
dags att ta bort tofflorna. Sandra behöver förberedas rätt, och sen måste
tofflorna ställas undan. Det går inte för sig att ha tofflor vissa dagar, utan antingen eller är vad som gäller. Ja, för annars oroar det bara eftersom Sandra måste veta innan hur det ska vara.
Strumpor
kan man ju ha på sommaren, men är det värmebölja så blir det för varmt med dom också.
Så vi har en rutin för det och den funkar bra, men alla måste förstås veta den
och göra lika. Det är av såna anledningar det där samarbetet jag har skrivit en
hel del om den senaste tiden är så viktig.
Sandra
gillar shorts, och brukar välja det före långbyxor. Under förutsättning att dom
har knapp, gylf och skärp. Så vi har infört en regel att inte ha strumpor ihop
med shorts, och då går hon med på att vara barfota. Till saken hör ju att hon
inte gillar tår och blir t.o.m. lite orolig om andra är barfota. Enda sättet
att få henne att acceptera att vara barfota är att hon har shorts, så det vill
ju till att ingen har missat den infon och låter henne ha strumpor när hon har
shorts…
Livet
är fullt av såna små rutiner som utomstående förstås inte kan veta vikten av
utan en förklaring. Så när jag bara skriver om nånting sånt i kontaktboken,
till korttidspersonalen, så är det inte så konstigt om man uppfattas som ”jobbig
morsa” när förklaringen på rutinerna inte går att få fram. Allt har ju en orsak.
Uppgifterna som korttids påstås ha lämnat till handläggaren innehöll en del
såna missförstånd, och det var därför jag ville ha ett möte med personalen
omgående. Ja, det tog ju som bekant över två månader av mailkontakter och
tjatande på chefen innan det äntligen bokades ett möte (om jag lovade att inte
prata om dom felaktiga uppgifterna).
Små
detaljer som har en orsak är viktiga för Sandra. Men kommer inte orsaken
fram så förstår jag om andra tycker att jag hakar upp mig på oväsentliga saker.
Som att Sandra måste byta alla kläder varje dag, inkl. nattlinne, oavsett om
dom är smutsiga eller inte. Att hon har märkta påsar med dagens ombyte i. Att hon inte ska ha med sig saker från korttids
till jobbet, men måste ha sitt gosedjur med sig, och bara det. Att hon inte orkar gå på
promenad efter jobbet. Att hon inte klarar folk även om hon är social. Att man
måste akta sig för att införa något som kan bli problem i förlängningen. Att
hålla fast vid rutiner eller ”regler” som vi infört för att Sandra behöver dom.
Ja,
det är bara några exempel. Det finns ytterligare några jätteviktiga saker som
jag inte vill skriva om här, men som man inte förstår utan en förklaring. Och
börjar man ändra på rutinerna utan att ha pratat med alla inblandade så blir
det inte så bra.
Det
får väl vara okay om personalen tycker jag är jobbig med ”mina regler” och tro
att det är för min skull, men om man struntar i vad jag säger för man tror att
det är onödiga regler, så går det ju ut över Sandra. Då har man missat att det
är för hennes skull vi måste ha rutinerna.
Här
är det full fart sen ett tag tillbaks, så det tog lite tid för mig att
färdigställa det här. Koncentrationen är på viktigare håll, om jag säger så ;)
Sandra har vaknat tidigt ett par morgnar nu, efter en tid med ordentlig
sovmorgon. Men hon har inte varit utvilad när hon vaknar än, så dagarna får fortsätta
vara så kravlösa det går.
Trevlig
helg!
.
2 kommentarer:
Åh så mycket kunskap ni har kring Sandra. Jag hade blivit jätteglad som personal om jag fått all den informationen om en person jag skulle jobba med. Så lättare allting hade blivit för brukaren men även för oss i personalgruppen. Det tar jättelång tid att verkligen lära känna hur en person med autism fungerar, speciellt om de även har en utvecklingsnedsättning. Högfungerande personer med autism kan jui alltid uttrycka hur de vill ha det och då är det mycket lättare att se till att det blir rätt. Att som personal inte förstå att allt handlar om vad som är bäst för Sandra som inte kan uttrycka när det blir fel utan det kommer som utbrott och låsningar istället är förödande. Jag blir så ledsen när jag förstår att alltför många som jobbar med denna målgrupp inte har den rätta kompetensen och förståelsen för vad det innebär att leva med en psykiskt funktionsnedsättning. Jag önskar jag kunde föra över min egen känsla för denna målgrupp, att den är spännande och utmanande men samtidigt alldeles alldeles underbar och att jag under min arbetstid vill göra allt för att brukarna jag träffar skall och får den omsorg och respekt som de förtjänar.Ann
Tycker att du är fantastisk på att beskriva hur det är att vara mamma till en flicka med särskilda behov! Heja dig! <3 Det är mkt som jag som utomstående inte förstår/förstått innan, men om jag faktiskt varit i branschen (vilket jag inte är) så hade det ta mig tusan varit mitt ansvar att lära mig dessa saker. Synd att inte alla (chefen ...) ser det så. Tycker att du ska skriva ut just detta blogginlägg och lämna in på kortis (direkt till personalen) nästa gång så att de får ta del av denna mycket rediga förklaring!
Skicka en kommentar