måndag 11 april 2016

Flyger lite

Just nu känns det som ett stenrös har lämnat mina axlar. För att vi har bestämt oss för vilket håll vi ska klättra. Jag är fullt medveten om att det är lång väg kvar, och det finns en hel del orosmoment som måste falla på rätt platser innan vi kan ropa hej om, i bästa fall, ca 5 år. Men att åtminstone veta vilka mål vi ska sträva mot känns otroligt skönt. Hoppet om att Sandra inte ska behöva vara beroende av en skit-kommun, känns ännu skönare.

Göran kollade ju upp ordentligt hur reglerna är med tanke på bidrag och buffert, och han har räknat noga på boendekostnader och utgifter. Det kan funka! Under förutsättning att vi får ner energikostnaderna och lånet hinner betalas medan vi lever. Och vi själva bor i husvagnen.

Ett steg i taget, en dag i sänder, vi hoppas att inget oförutsett händer.

Så hoppas vi förstås att anpassningarna går igenom nu. Iallafall så pass att det går att få Sandras boende tillräckligt bra. Några viktiga bitar måste gå igenom först, annars blir resten svårt.

Håll tummarna

Om Göran hade varit frisk i sin kropp, och om vi inte hade behövt lägga alla reserver på Sandras dagliga verksamhet, så hade vi nog kunnat få lite ordning på anpassningarna själva. Till viss del iallafall.

Ännu ett glädjande besked har jag – Sandra mår tillräckligt bra för att vi ska våga låta henne vara på korttids, vilket innebär att jag kommer iväg som planerat. Och skulle nånting hända med hennes ork, så är jag inte längre bort än att jag kan åka hem inom nån timme eller så. Beror ju förstås på hur vilse jag kör först ;)

Pigg är väl att ta i en smula, men hon fick tillbaks lite av glimten i ögonen, och orkade vara ute en stund igår. Och aptiten är tillbaks, sånär som på frukostarna.

Återkommer förhoppningsvis inte förrän torsdag morgon.

Må så gott!

.

1 kommentar:

Anonym sa...

Blev lite nyfiken ;) och undrar om ni har fasta tider för Sandras verksamhet i källaren?
Hur många timmar brukar hon vara där om dagarna?