Just
nu känns det som ett stenrös har lämnat mina axlar. För att vi har bestämt oss
för vilket håll vi ska klättra. Jag är fullt medveten om att det är lång väg
kvar, och det finns en hel del orosmoment som måste falla på rätt platser innan
vi kan ropa hej om, i bästa fall, ca 5 år. Men att åtminstone veta vilka mål vi
ska sträva mot känns otroligt skönt. Hoppet om att Sandra inte ska behöva vara
beroende av en skit-kommun, känns ännu skönare.
Göran
kollade ju upp ordentligt hur reglerna är med tanke på bidrag och buffert, och
han har räknat noga på boendekostnader och utgifter. Det kan funka! Under
förutsättning att vi får ner energikostnaderna och lånet hinner betalas medan
vi lever. Och vi själva bor i husvagnen.
Ett
steg i taget, en dag i sänder, vi hoppas att inget oförutsett händer.
Så
hoppas vi förstås att anpassningarna går igenom nu. Iallafall så pass att det
går att få Sandras boende tillräckligt bra. Några viktiga bitar måste gå igenom
först, annars blir resten svårt.
Håll tummarna |
Om
Göran hade varit frisk i sin kropp, och om vi inte hade behövt lägga alla
reserver på Sandras dagliga verksamhet, så hade vi nog kunnat få lite ordning
på anpassningarna själva. Till viss del iallafall.
Ännu
ett glädjande besked har jag – Sandra mår tillräckligt bra för att vi ska våga
låta henne vara på korttids, vilket innebär att jag kommer iväg som planerat.
Och skulle nånting hända med hennes ork, så är jag inte längre bort än att jag
kan åka hem inom nån timme eller så. Beror ju förstås på hur vilse jag kör
först ;)
Pigg
är väl att ta i en smula, men hon fick tillbaks lite av glimten i ögonen, och
orkade vara ute en stund igår. Och aptiten är tillbaks, sånär som på
frukostarna.
Återkommer
förhoppningsvis inte förrän torsdag morgon.
Må
så gott!
.
1 kommentar:
Blev lite nyfiken ;) och undrar om ni har fasta tider för Sandras verksamhet i källaren?
Hur många timmar brukar hon vara där om dagarna?
Skicka en kommentar