Nya omvägar. Igen.

Vi känner inte riktigt igen Sandra här hemma. Hon är fortfarande ganska medtagen, och jag börjar undra om hon pallar korttids i veckan som kommer. Det är ju inte den anpassningen där som hon behöver, och då krävs det att hon har energi över för att inte bli sjuk igen. Samtidigt vill jag ju så gärna åka iväg och träffa vännerna som planerat. Det är inte precis jätteofta jag har möjlighet att träffa vänner, så jag längtar extra mycket, precis som resten av GP-gänget som har ungefär lika svårt som jag.

Gårdagen var extremt lugn, och Sandra orkade inte ens protestera över att det blev tråkigt. Hon är sig inte lik alls, faktiskt, men har inga sjuk-symptom längre. Hon fick bara hög feber, och kräktes väl troligtvis av det, men har varit feberfri sen i torsdags eftermiddag.

Nåja, vi fortsätter att ta det lugnt och hoppas på det bästa. Det brukar vända jättefort på henne. När hon väl börjar få i sig lite mat, brukar glimten i ögonen komma direkt, men nu är blicken lika mörk och trött fortfarande.

Igår kväll somnade damen tidigt, och vi tog tillfället i akt och gjorde klart ansökan om bostadsanpassning, så den ska bara skrivas under och postas nu. Ni håller tummarna va?! Det är iallafall ett steg åt det håll vi vill. Men vägen i mål är inte klar för det, utan innebär en hel del räknande och snålande i flera år framöver. Det är så klart värt det, om vi bara vet att det är rätt väg. Vi är inte säkra, men måste börja jobba åt nåt håll, och alla andra vägar tycks ju stängda.

Slutligen kommentars-svar och ett tack till Johannes mamma, för tipset som jag klistrar in här ifall några andra har nyttan av det. Vi bor så nära Apoteket att det är enklare att gå dit än till utlämningsstället, men när det får plats i brevlådan är det ju ett toppenbra alternativ :)

”Angående apoteket. Jag kände också den frustrationen att aldrig komma iväg dit; men både Apoteket AB och Apoteket Hjärtat har jättebra sidor där man både kan beställa mediciner och sådant som är receptfritt.

Vill man kan man få det hemskickat tom.

Det som krävs är ju dock fullmakter för att få hämta ut i annan persons namn”

Herman förstår att vi har vridit och vänt på alla alternativ, men är lite nyfiken på orsakerna till våra val. Att du är nyfiken gör att jag vill svara, jag hade annars inte tänkt diskutera det här mer då Anonym har fått svar på frågorna flera gånger tidigare. Nyfikenhet och intresse gillar jag nämligen så länge man förstår att man måste vara ordentligt insatt i vår situation (vilket man såklart inte är genom att läsa bloggen) innan man kan komma med ”goda råd” som vi inte är i behov av :)

Att flytta hela familjen har vi haft i tankarna som en sista akuta åtgärd, men det skulle samtidigt innebära stor stress för Sandra att först flytta, till en ny bostad som inte kommer vara lika rymlig och anpassad som den vi har, och sen efter ett antal år flytta hemifrån.

Vi har t.o.m. funderat på att skilja oss, så en bor kvar i huset och en bor i grannkommunen (iallafall på pappret) för att sen kunna söka nytt förhandsbesked och hoppas att Sandra då får flytta dit. (Anledningen till att hon inte får byta kommun är att hon anses ha anknytning till den kommun vi bor i).

Alla har rätt att flytta vart man vill, men det gäller inte personer som är i behov av så mycket hjälp att dom kostar för mycket. Dom personerna är inte välkomna nånstans…

Herman undrar också varför vi inte kan sälja huset och köpa ett annat som är lättare att anpassa. Orsaken till det är bl.a. att det inte är några större fel på själva anpassningarna och möjlighet att få det här huset bra. Sandra är väldigt trygg här och det som behöver ändras är inga omöjligheter. Det skulle bli jättebra, med dom anpassningar vi nu ska ansöka om.

En annan anledning är, som jag har nämnt tidigare, att vi har höga lån på huset. Så om vi säljer så kan vi inte köpa ett hus som är tillräckligt anpassningsbart utan att dra på oss fler skulder, och skulderna måste bort om Sandra ska ha råd att bo i hus.

Kommunen tycker ju att det är ett jättebra alternativ om vi bara köper ett hus åt Sandra. Så Göran spelar lite på hästarna varje vecka och hoppas på det bästa ;) Nä, skämt och sido, det ligger allvar bakom. Vi har fått såna förslag och jag kan väl känna att det är nåt fel om personer med så stora behov av anpassning som Sandra har ska vara beroende av rika föräldrar för att få ett någorlunda drägligt liv. Det hade varit skillnad om Sandra klarade att bo i lägenhet, då förstår jag att det ligger på föräldrarna att ordna ett annat boende om man vill ha det. Och, självklart, om man är tillräckligt rik så ska man inte leva på samhället!

Nåja, hoppas du fick svar på dina funderingar. Jag önskar er alla en fin söndag.

.