Vilken resa

Ja, vilken resa vi har gjort det här året. Och med tanke på vad som väntar har vi ju knappt ens börjat färden.

Måndagen den 16 mars skrev jag det här inlägget efter första dagen på den nya dagliga verksamheten som skulle vara så anpassad. Det kändes bra då och vi var väldigt glada och hoppfulla.

Vi visste ju ingenting om någon verksamhet och hade ingen annan än oss själva att förlita oss på. Tack till världens bästa skola som har gett mig så mycket kunskaper medan Sandra gick där, det hade jag nytta av nu.

I början hade vi knappt nånting, men lyckades få ordning på Sandras dagar ändå. Vi hade ett litet bord i ena änden av ett vardagsrum, där vi skulle förbereda alla Sandras arbeten, och där vi också behövde förvara allt material. I början såg det ut så här.

Materialet vi hade, som var anpassat och gick att använda till Sandra, hade vi tillverkat själva och i början hade vi så klart inte så mycket. Men jag jobbade med att göra nytt material så fort jag fick en ledig stund, så tillslut hade vi lite mer variation att erbjuda till Sandra, vilket hon måste ha för att tycka det är roligt. Så det blev trångt ganska snart och vi fick ett större bord, vilket var mycket välkommet.

Sen gick det bara bakåt. Chefen för verksamheten åkte dit och tittade en dag när vi inte var där och då började helvetet, rent ut sagt. Ingen anpassning med Sandra i fokus, utan bara chefens alla idiotiska idéer och principer.

Bordet skulle bort och vi skulle hämta materialet i ett litet (väääldigt litet) förråd där det redan var fullt på alla hyllor av saker som inte gick att använda men som skulle finnas där av nån anledning vi aldrig fick svar på.

Det började ändras lite här och där som en förberedelse att fler ”arbetstagare” skulle in i samma lägenhet. Sandra och hennes assistenter var dom enda som fick anpassa sig och inga anpassningar gjordes efter Sandras behov. Den 26 juni hade vi fått nog. Ja, resten vet ni.

Nu ser det ut så här och är ändå trångt.

Assistenternas förberedelserum

Vi har jobbat fram massor med bra material och har en verksamhet där Sandra mår bra igen. Vi är faktiskt stolta över allt vi åstadkommit, jag och bästa assistenterna. Det blev riktigt bra, efter dom omständigheter vi har.

Sandras arbetsrum

Det kommer bli bättre, men det känns långt fram och vi skulle behöva lite hjälp av kommunen. Tyvärr. Men vi vet iallafall vad som fungerar, och vad Sandra behöver för att må bra. Vi strävar vidare mot det målet.

Må så gott!

.