Det är lätt när man hittar rätt

Vi har en pigg tjej här och veckan har gått väldigt bra. Även den personaländring vi hade igår avlöpte utan oro. Där har vi nog också hittat rätt tydlighet nu, med hjälp av ”personal-tavlan” vi gjorde när oron var stor för ett tag sen. Den finns med i det HÄR inlägget för den som är intresserad. I början trodde Sandra förstås att det var schemat… Man lär sig hela tiden :) (Eller, Sandra lär oss hela tiden).

Men vi ändrade lite, tog bort ”jobba i bänken” och satte ”vem kör bilen” och ”vem äter” först, eftersom det är den viktigaste infon för Sandra. Nu tittar hon mycket på tavlan, och vill gå igenom den mer vid personaländringar, och vi märker att den lugnar henne. Anledningen till att vi inte har dom bilderna på hennes schema är att det blir för mycket info där då, och hon behöver plocka bort bilderna där vartefter dagen går.

Tänk vad det har gått framåt det senaste halvåret. Först 3-4 månader bakåt som höll på att sluta i katastrof efter kommunens ”anpassningar” och sen egna, bra anpassningar och bara framgång. Helt otroligt när man tittar tillbaka. För Sandra kan vi inte få en bättre lösning än den vi håller på att bygga upp nu. Det är ju det viktigaste.

I somras.

I källaren är det ju inte precis optimalt på något sätt, men väldigt mycket bättre än det kommunen erbjuder. Vi börjar bli trångbodda och det är ingen vidare bra arbetsmiljö där nere. Men det kommer bli bra sen och till dess får vi göra det så bra vi kan av det vi har.

Idag.

Sandra kan följa sitt eget anpassade schema utefter sina förutsättningar nu, och det resulterar i att hon utvecklas framåt. Det är ju så det ska vara när det är rätt anpassat. Ingen ska behöva gå bakåt i utvecklingen om det går att jobba framåt.

Jag är innerligt tacksam över att Sandra har fyra fina assistenter som är duktiga på att anpassa rätt. Annars hade det inte gått så bra för henne, eller oss föräldrar. Jag hoppas ju att cheferna på kommunen bara är korkade, för jag vill inte tro att någon i den ställningen med vilje skulle förstöra ett helt liv för en människa som behöver extra stöd. Och få behålla jobbet… Det är ju inte precis några orimligheter som behövs för att det ska bli bra. Skolan lyckades i alla år.

Det tar på krafterna att när ens barn är över 20, och i vanliga fall ska frigöra sig från föräldrarna, flytta hemifrån och klara sig själv, istället blir mer och mer beroende av en. När det faktiskt inte finns något alternativ som fungerar. När Sandra existerar men inte har någon plats i samhället. För att hennes funktionshinder är för svårt för att passa in i mallarna. Och jag vet ju att det skulle gå, och att det egentligen inte är så svårt om det görs på rätt sätt. Det vore så j---a skönt om det sättet inte hängde på våra axlar.

.