Det funkar
ganska bra här, med sänkta krav. Sandra längtar väldigt mycket efter sina
assistenter och har inte nämnt så mycket om några andra förändringar. Inga
frågor om ”jobbet i källaren” utan bara räkna dagarna till hon får träffa
assistenterna.
Vi tror
alla att det här kommer bli jättebra, men det får förstås bli en inkörningsperiod.
Grunderna har vi, och arbetssättet kommer bli som tidigare, även om vi backar
rejält förstås. Skynda långsamt är vad som gäller för att undvika bakslag. Men
bra kommer det att bli, och möjligheterna är många. Inga hinder och andra att
ta hänsyn till. Sandra kommer att kunna utvecklas istället för att gå bakåt och
må dåligt. Det känns toppen!
Sen hoppas
vi förstås att hon får byta kommun, utan mer tjafsande, och att hon kan flytta
hemifrån inom rimlig tid. Jag hoppas också att vi kan lämna den här kommunen
helt när Sandra väl har flyttat. Och, givetvis, att Sandras liv ska fungera
utan oss… Det är faktiskt det enda som är riktigt viktigt.
Men en sak
i taget. Vi har ju överklagat avslaget på förhandsbesked och kan i nuläget bara
vänta på nytt beslut. Till dess har vi andra planeringar att koncentrera oss
på. Inatt vaknade jag klockan ett (!) och efter tre timmar var jag både pigg
och hungrig, så då gick jag upp och fixade nya schemabilder som jag kom på
behövdes. Efter ytterligare ett par timmar var jag inte alls särskilt pigg
längre… Det var så dags då.
Jaja, det
kommer bli ordning på både ledigheter och sovtider när allt börjar flyta som
det ska. Jag överlever några vakennätter då och då och är inte så van att sova
jättemycket, precis. Det kommer ju nya nätter hela tiden.
Grejorna
till handikapp-anpassningen här hemma kom häromdagen, så Göran har satt upp stöd
vid en av toaletterna nu. Resten sätter han nog upp i lugn och ro när Sandra är
på korttids. Läget är inte akut längre, men kan ju bli igen så nästa gång är vi
förberedda och kan iallafall hjälpa Sandra lite lättare. Nu är det bara den
livsfarliga trappan kvar att klura ut nån lösning till. Vi hade lite idéer, men
får inte till det på nåt smidigt sätt. Är det för krångligt så kan vi ju inte
använda det, så det gäller att komma på nåt smart… (?)
Men i
dagsläget mår Sandra mycket bättre igen, även om hon fortfarande behöver hjälp
i källartrappan. Häromdagen trampade hon lite snett och blev förstås livrädd.
Vilken tur att det var nedersta trappsteget så jag stod stadigt på golvet när
hon slängde sin tyngd på mig. Ja, en lösning är nödvändig, men inte enkel.
Sandra klarar inte att ha hjälpmedel till sig i en trappa, så det måste vara
nåt stöd endast för assistenterna. Jag tror ju knappast att det finns nåt, så
vi får använda fantasin och försöka tillverka nåt själva.
Undrar vad
vi ska göra sen, när vi får mer ledigheter och mindre att göra på samma gång?
Ett till projekt har vi iallafall… Sandras fyra blommor kommer nog inte att ta
sig ens med supernäring.
Men
krukorna är fina ;)
Nu är
snart chipsskålarna slut och min bonus-rast med. Dags för tv-soffan innan
kvällsprocedurerna tar vid här.
Jag önskar
er en fin kväll.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar