Och nu då? Och sen?

Mina ärenden jag hade igår tar jag en annan dag. Jag ägnade mig åt att reta upp mig på lite andra mer eller mindre allvarliga problem. Luften tog slut och jag funderade ett tag på att flytta till en söderhavsö och käka kokosnötter resten av mitt liv.

Men, det blir till att istället bita i det sura äpplet och kavla upp ärmarna ännu längre. För vi har inget val. Sandra finns, och måste ju få fortsätta med det. Hon måste bo nånstans och ha personer som kan ta hand om henne. Och vi kommer inte alltid att finnas. Men just nu känns det som det inte finns några alternativ alls som är bra.

Alla lediga dagar har den senaste tiden gått åt till att jobba, förbereda, tillverka och planera. Men det har gett fint resultat och vi känner oss nöjda och stolta över en mycket bra verksamhet.

Igår blev bägaren för full för att jag skulle orka tänka mer. Först det minsta problemet, som i sig är tillräckligt för att skapa oro. Chefernas idéer om hur vi ska jobba. Men, jag säger inte emot förrän vi har provat. Vem vet, eftersom vi är världens bästa assistenter så hittar vi kanske lösningar på det omöjliga med. Så jag väntar med att bli arg över det, faktiskt.  Vi ska förbereda allt i förrådet, och bordet ska bytas ut mot ett litet trevligt bord som helst inte får användas. Vi provar, och jag har sagt till vilka behoven är. Så får vi se hur det blir med den saken innan jag lägger mer energi på det.

Men det är klart, en liten droppe är också en droppe om bägaren redan är full…

Sen skrev jag och påminde chefen för korttids (ett annat ljushuvud) eftersom jag i vanlig ordning aldrig får svar på frågor och inte ens vet om mina mail har kommit fram, eller vem jag ska fråga om vad. Det gäller en dag då dv är stängt, och vi har korttids, så jag undrade om Sandra kunde vara på korttids även under dagtid den dagen. Men det går inte för sig, inte ens fast dom inte behöver betala personalkostnader. Det måste tydligen vara tomt mellan 8.00 och 15.00. Fråga mig inte varför…

Det är som det är. Men när han frågade om Sandra kan vara på dv den dagen, så undrar jag ju vad det är för fel på folk? Alltså, varför tror han att jag ens frågade? Och ja, jag skrev i första, och andra mailet att vi hade behov av korttids eftersom Sandra inte kunde vara på dv den dagen. Men även det löser ju bästa assistenterna, så det blir så bra det kan för Sandra ändå.

Samma svar från LSS-handläggaren för en tid sen då vi sökte utökat korttids till sommaren eftersom vi har behov av det, och eftersom chefen sa att vi skulle göra så. Tror dom man söker om man inte behöver, liksom? Förresten har vi fått lovat tidigare, att dv ska vara öppet efter Sandras behov. Men det gäller tydligen inte och jag har inte skriftligt på det. Men såna bagateller orkar jag inte lägga energi på, så det löser vi själva. Det är vi ju rätt vana vid…

Sen kom posten, med det största orosmolnet just nu. Ett problem som jag inte har en enda lösning på faktiskt. Jag önskar att det åtminstone fanns nån som kunde hjälpa oss. Vi är ju bara föräldrar, och inga supermänniskor som kan och vet allt och som har alla svar på alla omöjligheter. Jag. Blir. Så. Trött. (Och säg inte utomstående Godman, för en person som inte känner till Sandra eller hennes behov vet ännu mindre än oss)

Det blev avslag på förhandsbeskedet vi sökte till grannkommunen. Sandra får alltså inte flytta för hon inte har några kopplingar dit?! Då var jag färdig att ge upp som mamma. Helt. Och i den här kommunen säger dom att det bara är för henne att flytta vart hon vill. Här har dom inget annat att erbjuda än att hon bor hemma.

Sen kommer det nåt snille och säger åt mig att jag måste ”släppa taget” och att jag inte är oumbärlig. Nä. Just det. Vem ska ta över då? Varsågod!

Men nu är det fokus på en dag i taget. Just nu funkar det så bra. Fokus på det. Resten löser sig, på nåt sätt, nån gång. Vi hoppas bara att Sandra får fortsätta att må bra av den lösningen, och att vi föräldrar lever så länge det behövs. I evighet, eller nåt.

.