måndag 5 januari 2015

Tydligen omöjligt att släppa tankarna

Tack till Annette för tips om vart man kan få hjälp.
Ja, du har fattat rätt. När Sandra gick i skolan åkte hon till korttids efter skoldagen på måndagar, och hem igen efter skoldagen på onsdagar.

Din tolkning är också rätt. Jag lägger min energi på att Sandra ska få behålla korttids som tidigare, samt lokalen (som också är på korttids) där hon har sin dagliga verksamhet, tills hon flyttar. Det vore total katastrof för henne (och oss) om det försvinner nu. Annars skulle jag inte bry mig, för egentligen orkar jag inte tjafsa med idioter. Men jag måste, om det här inte ska sluta riktigt illa.


Jag är beredd att driva det hur långt som helst, faktiskt. I värsta fall får vi ta bort Sandras assistans på dagtid, vilket inte alls är en bra lösning för henne, men då måste kommunen ta ansvar. Det blir ju ingen vidare smart lösning för kommunen heller, så jag hoppas att vi kommer förbi proppen (chefen) innan vi behöver förstöra det vi hittills har byggt upp.

Steg två är boende, precis som du skriver. Egentligen är det fokus 1, men eftersom det inte går att skynda på det mer än vi gjort så måste korttids och dv funka tills boendefrågan är löst. Den frågan är flyttad till en bättre kommun så det tjafsandet har jag avslutat i den här hopplösa kommunen.

Sen hoppas vi förstås att det blir bra för Sandra där vi har tänkt att hon ska bo. Annars har vi ett annat alternativ i en helt annan del av landet som vi ska undersöka närmare.


Den allra bästa lösningen för Sandra är att vi bor kvar här, hon har sitt trygga korttids som vanligt, sina assistenter som sakta men säkert utökas för att så småningom ta över helt, och sin specialanpassade dv. Då får hon börja må bra igen, tills hon kan flytta hemifrån i hennes takt och på sina villkor, så fort allt är klart med rätt anpassningar. Men vi tampas med en person som nog är sadist, faktiskt. För hon väljer dyrare alternativ för att förstöra livet för Sandra. Hon är fanimej dum i hela huvet!

Så är det med det. Usch jag blir bara irriterad av att tänka på det så nu tänker vi på nåt trevligare. Idag kommer ju en tjej hit för att träffa Sandra och sen hoppas vi att dom gillar varandra båda två. Första mötet brukar gå bra för Sandra gillar att få besök av nån som ger henne uppmärksamhet ;) Det blir nog bra.


Gårdagen var skör, med många låsningar och lätt till utbrott när tålamod tappades här. Man är inte jättepedagogisk alla gånger när man är ur gängorna själv, men Göran har bättre tålamod än mig och vi är glada att vi kan hjälpas åt.

Idag är en ny dag, och jag hoppas damen mår bättre. Hon längtar jättemycket efter korttids och har frågat vilken tid jag ska sätta på timstocken (tidshjälpmedel). Det oroar henne väldigt mycket att hon inte ska dit som vanligt på morgonen. Att hon ska hem redan klockan åtta på onsdag har jag inte berättat för henne, då skulle hon inte komma iväg, utan bli sjuk av oro istället. Så den infon får dom ta på korttids sen.

Sandra kan ju inte klockan, så man måste hitta andra sätt att vara tydlig. Rutiner och samma tidpunkt varje gång, är därför väldigt viktigt. När det rubbas så blir det oro direkt, och när vi inte kan förklara tiden så hon förstår den så blir hon inte lugn. Det är inte alltid tiden stämmer in med dom fasta rutinerna så man kan säga ”efter maten” t.ex. Idag ska hon vara på korttids klockan tre, och det är ”en stund efter maten” vilket inte går att förklara så hon förstår det. ”Först äta mat, sen se film, sen timstocken” är inte tillräckligt tydligt för henne.

Även det har ju paragrafnissan ställt till då hon inte låter korttidspersonalen vikariera som assistenter längre. Och nekar oss korttids på dagtid, eftersom ”korttids ska inte ersätta dv” Samtidigt nekar hon Sandra rätten till dv, eftersom hon vägrar att tillsätta den personal Sandra behöver för att kunna ha nån verksamhet. Sandra har alltså ingen dv-personal alls, utan ska i stort sett sköta verksamheten själv…

Nej, nu blir jag ju irriterad igen, haha! Jag har en massa åtgärder på lut iallafall, så jag är beredd när hon kommer tillbaks från sin sköna ledighet. Det gör att jag själv känner lite hopp igen, och då mår jag ju så klart bättre också. Inte bra, men ok, och hoppet har, som sagt, återvänt.

Jag har fått en del tips på fb också, tackar så mycket för dom med.


Nu önskar jag er en skön dag på alla sätt och vis!
Må gott!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Alltså denna människa kan ju inte veta vad hon sitter o bestämmer....!!! Om hon hade alla hästar i stallet så borde hon ju inse hur idiotiska beslut hon tar, vilka förödande konsekvenser det får. Men hon verkar bara vilja visa sin makt och skiter totalt i vad de beslut hon tar innebär, så länge hon får vara kärringen motströmmen och får bestämma. Sådana ska banne mig inte vara i chefsposition.
Kram och kram och kram

Nordhem sa...

Jag försöker läsa ikapp mig efter en tids "frånvaro" men får ta en bit i taget för svårt är det att förstå..inte er inställning o övertygelse att jobba för Sandras bästa förstås men över hur myndigheter agerar. Jag kan nog inte ens uttrycka eller sätta ord på vad jag känner o tänker om regler som skall läsas bokstavligen eller tom baklänges eller om dem som sitter som proppar i vägen för bra lösningar. För mig som inte har en nära anhörig med de behoven o utsattheten som Sandra o ni har är det svårt att förstå men att läsa dina inlägg ger mig bättre kunskap o beredskap att förstå o att möta mina medmänniskor oavsett vilka de är. Stor kram till dig som delar med dig!

Oslofru sa...

Fin blogg du har, god fortsättning