Egenskaper och kunskaper

Jag börjar med att försöka besvara Annettes kommentar häromdagen, om jag förstår frågan rätt. Du undrar hur vi tänker kring vilka egenskaper assistenterna bör ha, var det så du menade?

Det är ju lite olika beroende på personligheter, men några grundtankar har vi ju. Att förstå vad autism handlar om är ju en sak som vi prioriterar när vi går igenom ansökningarna. Det tar väldigt lång tid att lära känna Sandra, så att veta om en person funkar eller inte kan vi inte se förrän det har gått ett tag. Men är man lyhörd, flexibel och samarbetsvillig, så brukar sånt lösa sig med tiden.

Vi säger alltid till nya assistenter att vi inte kan lära ut så mycket, utan man får ta sakerna vartefter dom dyker upp. För man lär sig bara genom att gå igenom ”smällarna” och då är det viktigt att man tänker till och pratar igenom vad orsakerna kan ha varit. Lite grunder går vi förstås igenom, men det är så mycket och tar sin tid, så praktik med stöd är bäst.

Jag är noga med att säga att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa, men det kan bli fel och det är det vi lär oss av. Jag uppskattar (ßkräver) att saker tas upp direkt, så vi kan lösa eventuella problem innan det hinner bli problem. För problem kommer dyka upp hela tiden och huvudsaken man försöker lösa dom. Jag är också noga med att tala om att ingenting är personligt. Allt utgår från Sandra, alltid.

Personkännedom är den viktigaste egenskapen, men den kan man bara lära sig med tiden, och det är inte förrän man har kommit dit som det fungerar ordentligt.

Sandra är väldigt tydlig, men trots det så tar det en väldig lång tid innan man känner henne och kan läsa av henne. Hur lång tid det tar är olika beroende på vad man är för person, men alla som har jobbat med Sandra (t.o.m. specialpedagogerna i skolan) har alltid sagt att dom trodde att dom kände henne efter några veckor, men efter nåt år inser dom att det gjorde dom inte alls det. Dom flesta tror att jag överdriver när jag ska berätta om Sandras gränser och svårigheter, men alla som känner henne väl förstår precis vad jag pratar om.

Sen finns det dom som har känt Sandra i många år, och fortfarande inte känner henne alls, egentligen. Så man måste ha rätt tänk, och förstå själva autismen, oavsett utbildning. Rätt tänk, ihop med personkännedom, gör att det funkar. Men vi måste alltid skynda långsamt och ge det tid.

När man har träffat Sandra några gånger, så ser man en, oftast, glad tjej som är väldigt positiv till livet. Hon säger nästan alltid ja, vill vara med överallt, göra allt och tycker det mesta är roligt. Hon blir alltid strålande glad när man berättar om nån utflykt, om det så bara är ett tandläkarbesök. (Som iofs inte är så ”bara” för henne) Allt är kul, men hon orkar inte, utan blir sjuk om man inte bromsar i tid.

Dessutom svarar hon på allt, frågar om allt och vill veta än det ena och än det andra om saker som hon inte förstår ett dugg av. Hon har ett väldigt bra ordförråd, och jag brukar säga att hon pratar mer än hon förstår, men hon förstår mer än man tror. Funderar man lite på den meningen, så inser man att det inte är så lätt att veta hennes gränser. Säger jag sen att hennes förståelse ligger på en 1-årings nivå, samtidigt som hon kan berätta vilka ingredienser det är i köttfärssås, så går det inte riktigt ihop. Men, när man känner henne väl, så förstår man. Det är väldigt, väldigt lätt att ställa på tok för höga krav på henne.

Nu vet vi inte hur framtiden kommer se ut än, men det pågår en utredning om hur stort pedagogiskt ansvar kommunen har, när det gäller den dagliga verksamheten. För det är ett problem som vi måste försöka lösa så fort som möjligt. Jag kan alldeles för lite, och är inte ens i verksamheten, så det vill till att kunskapen finns på plats om det ska fungera.

Tydliggörande pedagogik, problemskapande beteende och låg-affektivt bemötande, samt förståelse över vilken energi som går åt till allt, så man kan ställa lagom krav och anpassa aktiviteter och miljö rätt. Just nu finns det varken autismkunskap eller personkännedom, nämligen. Men alla som jobbar gör så gott dom kan, förstås. Det är inte lätt utan rätt verktyg. Men vi hoppas att vi får lite klarhet efter mötet med kommunen nästa vecka, och att vi utifrån det kan ha en ordentlig planering. Då kan det säkert bli bra, det tror jag bestämt.

Idag ska Sandra på gympa och det längtar hon efter. Det är den aktivitet som kommunen erbjuder än så länge, 1,5 timme i veckan är det meningen, ungefär. Fast det har bara blivit ett tillfälle än så länge, och det var före jul. Den aktiviteten håller en duktig pedagog i, men det är förstås bara på prov än, så hur det kommer bli framöver vet vi inte.

Vi får väl se om damen orkar iväg till dv imorgon, eller om hon måste ta helg när den här dagen är slut. Hon var väldigt trött igår, nämligen, och med ny aktivitet idag så misstänker jag att orken inte kommer räcka så mycket längre. Men det lär vi märka i eftermiddag.

Ha det fint!

.