Sist
skrev jag om hur lätt det skapas rutiner om man inte ser upp. Idag tänkte jag
skriva om hur viktigt det är att vara tydlig i alla rutiner. Det är så lätt att
rutinerna blir ett problem om Sandra inte vet vad som gäller. Hon måste ha en
gräns som hon förstår, annars blir hon bara stressad.
Ett
exempel på det var när hon var liten, eller i alla fall runt 6 år, sisådär. Det
var när hon nyligen fått sin diagnos och när hon börjat i sin första skola.
Innan vi visste så mycket, med andra ord.
Sandra
har alltid haft ett gosedjur med sig till skolan. Vi bestämde ganska direkt att
det räcker med ett djur, och det var inga problem. Rätt vad det var en morgon
så skulle gosedjuret ha en tröja på sig. Det var väl okay, tyckte jag och satte
på den. Mest glad över initiativet i vanlig ordning.
Men
det där utvecklades snabbt. Nästa dag skulle jag klä på gosedjuret mer kläder,
och jag började känna att det tog mer tid än vad vi skulle ha vissa morgnar då
det var annat som också krävde tid. Men jag klädde på gosedjuret i alla fall
och tänkte att det ju inte var något jätteproblem.
Efter ett par dagar hade gosedjuret massa kläder som skulle på, och en väska full med prylar som
gosedjuret skulle ha… Ja, det blev ju ett problem som växte ganska fort, som ni
förstår. Vi fick bryta spiralen och återgå till ”ett gosedjur och inget annat
följer med till skolan”.
Det
var inga problem efter lite protester när jag precis satte gränsen. Så fort
Sandra förstod ”reglerna” så var bekymret ur världen. Sen dess har vi ju lärt
oss lite mer, även om det gick bra då med.
Idag
vet vi att Sandra blir stressad över att inte förstå gränsen, och att hon inte
själv vet vad som är lagom. Vi har också blivit duktigare på att förebygga, så
vi kan undvika vissa situationer. Vi är tydligare från början, helt enkelt.
Missar
vi ändå, vilket vi självklart gör, man kan ju omöjligt veta allt i förväg, så
får det alltid vara okay i stunden. Så vi säger inte nej och ändrar det som
blivit fel direkt, för Sandra är inställd på det hon håller på med. Ändrar vi
det så kör vi över henne och då är det inte så konstigt om hon får ett utbrott.
Vi
säger istället alltid t.ex. ”Vi gör så här idag, men nästa gång gör vi som vi
brukar igen”. Då blir det inget utbrott. Sandra får fortsätta med det hon har
tänkt sig och hinner förbereda sig på hur det blir i fortsättningen.
Det
gäller också alla rutiner vi har, och som Sandra behöver för att inte bli
stressad. Vill hon plötsligt inte borsta tänderna en morgon så är det ingen idé
att bråka. Men man kan heller inte låta henne slippa det…
Alla
situationer som sker, där Sandra börjar frångå sina trygga rutiner (vilket
oftast beror på att hon är stressad) måste man hantera med att möta henne ”här
och nu” och sen förebygga till nästa gång. ”Borsta tänderna själv nu, så
hjälper jag dig ikväll” sen lämna ifred medan hon borstar, så blir hon lugn fortare. Nästa gång går det bra igen, om man håller
sig till det och är tillräckligt tydlig.
Är
det fler olika personer som jobbar så är det jätteviktigt att alla får
information om överenskommelserna så inte nästa kommer och gör på ett helt
annat sätt, för då skapar man bara mer problem av problemen.
Man
måste hela tiden tänka ett par steg längre. Det vi gör nu, hur påverkar det
situationen nästa gång? Och nästa? Det som kan verka som onödiga ”regler” är
ofta viktiga att hålla för att inte skapa problem längre fram. Innan man inför
en ”regel” eller tar itu med en konflikt bör man dock ställa sig två frågor:
-Vem
är regeln viktig för?
-Varför
behövs regeln?
Svaren
bör vara att regeln behövs för att individen ska må bra. Annars kanske man bara
ska skrota den.
Må
så gott.
.
1 kommentar:
Det är svårt det där med regler och då speciellt om det är fler personal.
Jag jobbar med en dövblind person med ngn form av (vet inte om jag kan säga) förståndshandikapp. Vi i personalen gör många saker olika. Det är inte lätt att gå igenom allt och säga att: vid maten så ledsagar jag fram till köksbordet, vid torkning av disk så får hen alltid tvätta händerna först, av mig så får hen kaffe direkt på morgonen och av en annan får hen det när hen ätit färdigt frukosten. Hua mej så mycket av det vi gjorde/gör som skiljer sig åt men som tur är så verkar hen ta det bra.
Jag har funderat många gånger på hur det påverkar när det görs saker på så olika sätt, men har inte märkt något. Det viktigaste är nog att personalen behärskar teckenspråk och att det går fram det man vill ha sagt.
Skicka en kommentar