Hopp

Det blev inte värre med migränen än att jag orkade hålla ställningarna någotsånär. Tacksam över att det finns mediciner och under kvällen försvann den helt.

När det gäller Sune så ringde dom från djursjukhuset igår, ang. dom prover som togs när vi var där. Det såg ganska bra ut, men njurvärdet hade försämrats ytterligare. Dock inte så hon tyckte vi skulle behandla det mer än att han fortsätter med sin njurmat, så länge han mår bra.

Men det är ju så att när det väl syns på proverna så har njurarna bara ca 25% kapacitet kvar, och det sa dom förra gången då värdet låg på 200. Nu ligger det på 244, så det är klart, jättebra är det ju inte.

Jag har googlat lite för att försöka hitta vad normalt värde är, men jag har inte så bra tålamod att leta… Jag hittade iaf nåt om 140, så det kanske stämmer. Men, som sagt, han mår bra än så länge och vi är glada över det. Vi får försöka minska ner på godsakerna som räkor och tonfisk så gott vi kan. Ju striktare vi håller oss till njurfoder desto längre klarar han sig ju.

I övrigt börjar vi känna hopp inför framtiden igen. Vi har ju så svårt att lita på folk nu, efter allt som hänt, så varje gång jag får ett mess eller mail som handlar om assistenterna så får jag liksom ont i magen. Men, jag försöker lämna saker bakom mig och lita på dom som faktiskt inte kan rå för vad som hänt tidigare.

Det är ju inte bara den assistent som svek så fegt sist, utan även alla som har varit på intervju och visat intresse, och som vi har hoppats ska bli bra, men som hoppat av innan dom hunnit börja ordentligt. För det är ju ett ganska speciellt jobb, och jag kan tänka mig att det är svårt i början, innan man lärt sig lite mer. Så jag klandrar inte dom som hoppar av på nåt sätt, men det ger ju en oro eftersom vi har haft 100% bortfall det senaste halvåret.

Sen är det ju mycket svårare att börja på ett jobb som inte har nån grund. Kul på ett sätt, att vara med och bygga grunden, men säkert jättetufft också, för det går åt en hel del energi att bara lära känna Sandra först och främst. Då hade det varit enklare om resten fungerat, förstås.

Men, nu håller vi tummarna igen. Jag vet att det kommer bli bra så småningom, och jag vet att det är ett roligt jobb när man väl fått ihop grunden igen. Jag får jättebra stöd från assistansbolaget för att det ska bli så bra som möjligt. Vi koncentrerar oss på att nya ska få lära känna Sandra, helt enkelt. Så pressen över att jag ska hinna skola in nya på två veckor är borta, och trycket över bröstet som kommit varje inskolning också.

Önskar er en fin helg, vad ni än tar er för.

.