Son-rise
går ju en hel del ut på att hitta individens intresse här och nu, och bygga
vidare utifrån det. Som vi alltid har gjort, på sätt och vis, fast inte så
uttalat, kanske.
Jag
har inte lärt mig jättemycket om det än, men har börjat tänka mer på det i
vardagen. Som igår, t.ex. när vi var på promenad i ett nytt område. Plötsligt
ville Sandra ha glass, men vi hade inte tänkt köpa det den här gången. Det blir
så lätt ett problem nästa gång då, så dom gånger vi köper glass måste vi göra
det tydligt att det inte kommer bli så varje gång. Och när vi då är på ett nytt
ställe, så kommer Sandra att förknippa det med att köpa glass nästa gång om vi
gör det första gången. Då blir det väldigt lätt låsningar och utbrott, om vi
inte köper glass varje gång och det är kanske inte lämpligt alltid.
Hursomhelst,
det var en liten parentes, för just där vi var igår, när Sandra ville köpa
glass, fanns det ingen glasskiosk eller affär nånstans inom rimligt avstånd. Vi
var nämligen nere vid en liten sjö och tittade på and-ungarna.
När
Sandra då gnäller efter glass, och är på väg att fastna i det, så har man ju
som assistent (eller förälder, för den delen) två val. Antingen tar men en
konflikt och säger Nej. Då skulle Sandra troligtvis få ett utbrott. Man
skulle (kanske lite irriterat) svara att det inte finns någon glass där och vi
inte ska köpa det, och Sandra skulle vara grinig resten av promenaden. Så hade
jag kunnat gjort. Så har jag gjort…
Men
nu har jag lärt mig bättre sätt, som jag försöker använda istället, för det
mesta iaf. Sist jag pratade om Son-rise med verksamhetsansvarig på
assistansbolaget, så sa han ”Man kan leka”
Men
så enkelt, egentligen. Att jag liksom inte tänkt på det tidigare, utan istället
skapat en konflikt med Sandra i något som hon faktiskt inte förstår. För vill
hon ha glass så struntar ju hon i om det finns nån eller inte. Hon vill ju ha det
ändå.
Igår
sa jag okay, och ställde mig lite snett framför henne där hon satt i
rullstolen. Vilken sort vill du ha? Chokladglass? Så låtsades jag sleva upp
glass i en bägare som jag gav henne. Det blir tio kronor. Sandra var genast med
på noterna, skrattade och låtsades betala. Här ska du få lite papper också, sa
jag, och Sandra skrattade ännu mer.
Sen
gick vi vidare och hon satt nöjd i sin stol och hummade (som hon bara gör när
hon är riktigt nöjd) medan hon låtsades äta av sin chokladglass. Jag fick smaka
lite jag med.
Jag
fick min vilja igenom – vi köpte ingen glass. Sandra fick sin vilja igenom – vi
”köpte” glass. Alla nöjda och glada, och inget utbrott. Så man har ett val för
det mesta. Man kan själv bestämma ganska långt om det ska bli konflikt och
utbrott, eller skratt och lek. Det är ju inget svårt val, när man bara blir
medveten om det.
Annelie
undrar om Sandras bostad ligger i närheten av vårt hus. Det är ca 1,5 mil
mellan, så det är väl ganska lagom med tanke på flyttbestyren. När Sandra bott
in sig har vi tänkt flytta vi med, och om det blir som vi tror i dagsläget så
kommer vi ha ca 3 mil till Sandra sen. Lagom det med så vi kan röra oss lite
fritt utan att riskera att mötas vid olämpliga tillfällen.
Må
så gott.
.
2 kommentarer:
Men precis... leka går ju alldeles utmärkt, det håller man ju på med hela tiden med de mindre barnen, såklart det funkar högre upp i åldrarna också, vilken härlig känsla att lösa " problemet" på ett så smärtfritt sett 👏
Ha en härlig dag ❤️❤️
☺❤
Skicka en kommentar